NWT fick en unik inblick i operationssalen

Under hösten och vintern följer NWT med olika personer på deras arbetsplatser. Nu har turen kommit till överläkare Peter Stenbom som vi hängt med under två förmiddagar på CSK. Han berättar om ständiga arbetserbjudanden och en dygnet runt-verksamhet där machostämningen minskat med åren.

Måndag 07.20

Överläkare Peter Stenbom tar bilen från hemmet på Hammarö och anländer sju minuter senare till jobbet på öron- näs- och halsmottagningen på Centralsjukhuset i Karlstad (CSK). Han byter om i ett delat kontorsrum, med hyllor fulla med pärmar och två skrivbord belamrade med papper, innan han bänkar sig för en sittrond med kollegorna.

– Vi blir inte fler va? Det är ju höstlov, säger Peter Stenbom innan de går igenom provsvar, behandlingar och måendet hos avdelningens patienter och därefter promenerar iväg för en röntgenrond.

– Vi försöker även förändra den gamla ronden. Vi går inte runt med folk i släptåg på avdelningen och pratar högt om folks diagnoser längre. Nu försöker vi sköta samtalen i enrum med patienterna.

På öron- näs och halskliniken (ÖNH) jobbar omkring 110 personer, varav knappt hälften med hörselvård. Resten sysslar bland annat med utredningar av nästäppa, matstrupen, yrsel och snarkningar. De undersöker tumörer och infektioner som gör att folk inte får i sig mat och dryck och ger sprutor till patienter med besvärlig allergi.

– Vi har en ganska liten vårdavdelning. Nu är fem av tolv vårdplatser belagda med ÖNH-patienter. Avdelningen är dock fullbelagd då andra klinikers patienter ligger här, säger Peter Stenbom och visar runt bland de vitmålade korridorerna.

08.40

I dag har Peter Stenbom dagbakjour, vilket innebär att han är lite allt-i-allo och rycker in där det behövs. Fickorna är fulla med sökare och mobiler ifall någon på mottagningen eller akuten behöver få tag på honom.

– Jag får erbjudanden varje vecka om att vara hyrläkare, berättar han. Jag tackar alltid nej för jag vill inte göra punktinsatser. Ur patientsäkerhetssynpunkt är det heller inte bra med hyrläkare, men det är en fri marknad.

En läkare studerar fem och ett halvt år innan de gör AT-tjänst i två år och ST-tjänst i fem år. Därefter blir de specialister inom ett visst område, som allmänmedicin, kirurgi eller öron- näsa- hals. Efter ytterligare fem år som specialist blir de titulerade överläkare.

– Som specialist kan det vara svårt att byta jobb. Jag kan inte ta jobb som distriktsläkare även om jag vill. Ska jag byta jobb får jag flytta, säger Peter Stenbom.

Att jobba inom en dygnet-runt-verksamhet kan innebära ett organisatoriskt huvudbry. För Peter Stenboms del var det körigt när barnen var små. Både han och frun är läkare och fick tvillingar två gånger om.

– Det var en period då det var ett pussel att få ihop livet.

Sedan 1993 har Peter Stenbom arbetat på ÖNH. I dag är han även en av fem chefläkare i Värmland.

– Det innebär inget chefskap alls. Vi chefläkare jobbar mycket med patientsäkerhet och förbättringsarbete och försöker jobba mer proaktivt. Jag lägger 40 procent av min arbetstid på att vara chefläkare och resten på öron- näs- och halskliniken, förklarar han.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Att jag får möta så många människor i hela åldersspannet från noll till hundra år. Man får lära sig något nytt hela tiden och blir aldrig fullärd. Vi gör nytta, det är mycket praktiskt arbete och vi får mycket positiv feedback.

Och det sämsta?

– Det kan vara tungt ibland. Gör man misstag bär man det med sig. Det är ett ansvarsfullt jobb. Men jag är ganska bra på att inte ta med mig det hem. Det gäller att hitta balansen. Jag mår som sämst när patienterna drabbas, som när någon av personalen är sjuk så den som ska opereras får åka hem igen utan operation.

09.00

En vanlig dag på mottagningen kan Peter Stenbom träffa tolv patienter under en förmiddag. I dag är Lena Karlsson Carringer hans enda inbokade. Hon opererade bort en trolig cysta i halsen för fyra dagar sedan och är tillbaka på efterkontroll.

– Har du lagt om förbandet själv? Det är snyggt gjort, säger Peter Stenbom medan han undersöker såret.

Det är mer svullet än normalt, men ser ändå bra ut. De kommer överens om att ses igen om fyra dagar för att kolla läget och ta stygnen.

– Förtroendet för en läkare är a och o och i det här fallet är det 110 procent, säger Lena Karlsson Carringer och fortsätter rosa Peter Stenbom:

– Här finns en tydlig omtanke. Jag känner mig lyssnad på, och så har det inte alltid varit när jag sökt vård för det här tidigare. Peter har berättat vad jag kunnat vänta mig, som att det kunde bli lite svagt i mungipan. Det är en trygghet att veta det innan, då blir det ingen chock.

10.10

Jourtelefonen ringer och Peter Stenbom får hoppa in och hjälpa till med bedömningen av en patient som fått ett nytt sår i ett tidigare tumörområde. Stenbom är specialiserad på just knölar och tumörer.

– Rökningen minskar så vi märker att vissa tumörer minskar. Samtidigt ökar andra typer av tumörer, som exempelvis cancer i halsmandeln, berättar han.

Hur skiljer sig jobbet åt i dag jämfört med för 26 år sedan när du började?

– Det var mer macho här 1993. Det är ett tufft jobb som väcker många känslor, men man skulle bara klara av det och det var svårt att söka stöd. I dag jobbar vi mer i team och delar erfarenheter och kunskap med varandra. Det är viktigt att ha ett klimat där man vågar fråga.

– Det finns en hierarki kvar inom sjukvården, men det minskar och blir bättre. I akuta situationer krävs det en hierarki. Vem bestämmer? Risken med hierarkier är att folk inte vågar göra sig hörda. En sjuksköterska på avdelningen som träffar patienter mer är kanske bättre på etiska frågor än en läkare.

Att patienterna fått mer makt och medbestämmande är en annan skillnad. Läkaren bestämmer inte längre faderlikt över huvudet på patienterna, menar Stenbom. Och den snabba medicintekniska utvecklingen har haft stor inverkan på arbetet.

– Vi kan utföra skonsammare operationer med mer titthålskirurgi och mindre trauma för patienten. Och röntgen har blivit mycket bättre. Allt det här kan bidra till att vi hittar mer som vi inte vet om det har betydelse, så kallade bifynd. Vi kan se små förändringar där vi ibland tvekar om det är något som behöver utredas vidare för att utesluta cancer.

Såna frågor funderar han mycket på genom sitt uppdrag som ordförande i Region Värmlands etikkommitté.

– Hur prioriterar vi, vems behov är störst och när gör sjukvården mer skada än nytta? Hur ska vi hantera screening exempelvis? Allt som låter bra är inte bra, säger Peter Stenbom och berättar vidare om etikronder som CSK erbjuder.

– Det kan handla om att hjälpa till i lägen med sjuka barn där föräldrarna är ställföreträdare eller frågor gällande vårdbegränsningar.

För att återgå till skillnaderna de senaste 26 åren poängterar Peter Stenbom att läkarna blivit betydligt fler.

– Vi har aldrig varit så många inom sjukvården som nu, men folk säger att de aldrig jobbat så hårt eller varit så stressade.

Han förklarar att varje patient tar mer tid i dag, dels för att man tekniskt kan göra mer och dels för att patienten ska få mer information och vara mer delaktig i sin vård. Det ska även dokumenteras mer.

– Sjukskrivningsprocessen tar längre tid. Det ska skrivas mer utförligt och är svårare att få igenom. Där suckar nog primärvården ordentligt. Och IT-systemen tar tid. De samkör inte med varandra.

11.05

Det ringer om ett akutfall igen. Peter Stenbom får gå och sticka hål på en patients trumhinna.

– Det var vätska bakom trumhinnan, så hen hörde dåligt, förklarar han.

Mellan de akuta ärendena tittar han på snarkkurvor och sysslar med administration, skriver brev och ger svar till patienter.

Egentligen skulle han ha suttit i ett lex Maria-råd på måndagseftermiddagen, men under höstlovsveckan är det inställt eftersom många är lediga. Under lex Maria-råden går ett tiotal läkare igenom avvikelser och ser över risker för vårdskador.

– Vi är skyldiga att anmäla allvarliga avvikelser och risker. Om skadan eller risken kunde ha undvikits ska det anmälas.

Hur ser det ut på fritiden? Hur hanterar du lägen där folk slänger ur sig vårdfrågor när du är ledig?

– Om det är en bekant brukar jag säga att vi får boka in ett besök. Det är viktigt att det blir journalfört.

Om någon frågar vad Peter Stenbom jobbar med svarar han gärna "inom sjukvården", speciellt om han är på fest.

– Det finns vissa förväntningar på en om man säger att man är läkare. Jag vill inte att folk ska se upp till mig.

Onsdag 07.30

Peter Stenbom är laddad inför en dag på operation när han byter om till sjukhusets operationskläder och kliver i sina personliga jobbtofflor.

– När jag var ny råkade jag ta en annan läkares tofflor. Då lyfte han i stort sett upp mig i nackskinnet. Det misstaget gör jag inte om, berättar han.

Att operera hör till Peter Stenboms favoritjobbsysslor. Det är spännande, tiden går fort och han uppskattar hantverket.

– Man får använda fler delar av hjärnan. Det är roligt med varierade arbetsveckor.

I dag står en struma först på to-do-listan.

– Det är en 30-årig kvinna som har en stor sköldkörtel som tar plats i halsen och klämmer på mat- och luftstrupen. Halva sköldkörteln ska tas bort, förklarar Peter Stenbom.

På en skärm i korridoren syns resten av dagsschemat som innehåller en halscysta, en spottsten där en spottkörtel ska tas bort för att en sten sitter i gången, och slutligen hudcancer som växer i tinningen.

– Vi har någon timme mellan varje operation. Då äter vi, dikterar operationsberättelser, pratar med nästa patient och märker upp dem och går och tittar till de som blivit opererade så de mår bra, berättar Peter Stenbom.

Minns du din första operation?

– Ja, jag skulle sätta ett rör i en trumhinna. Det kan ta en minut. Men det var lite svårt och började blöda. Efter 20 minuter sa narkosläkaren att "så här kan vi inte hålla på". Han viskade det till någon annan, men jag hörde. Då blev jag inte mindre darrig. Men jag fick i röret till slut.

09.40

Första operationen blir en timme försenad. Av patientsäkerhetsskäl behövde kvinnan med struma vara vaken när hon intuberades. Men att gå ner med lufttuben i näsan på en vaken patient är ovanligt och drog ut på tiden.

När det är dags att dra igång befinner sig tio personer i operationssalen, utöver patienten. I vanliga fall är det fem. Alla presenterar sig innan de går igenom en checklista och bland annat stämmer av patientens identitet, vilken operation som gäller, hur det funkade att söva och om allt är sterilt. Det visar sig att en brännare behöver ändrade inställningar och att fel patients identitet låg framme på en skärm. Efter åtgärder ges klartecken att sätta igång.

– Vi förväntar oss inga komplikationer. Vid förväntade problem lägger vi upp en plan A och plan B, säger överläkare Åsa Harnesk som leder operationen.

Att hon blir assisterad av både Peter Stenbom och ST-läkaren Jonatan Nolhage är en oväntad lyx.

– Det är stor skillnad på att vara fler som håller i hakar. Alla extra händer är välkomna, säger hon.

Klockan hinner bli elva på förmiddagen när strumaoperationen rundas av. Allt har gått bra, men förseningen går inte att göra något åt.

– Jag hann med den sista patienten med hudcancer genom att vi kunde öppna en tillfällig extrasal sent på eftermiddagen. Så vi slapp skicka hem någon, säger Peter Stenbom.

Läs tidigare artiklar i serien "Mitt jobb":