Låt gravstenarna stå kvar

Ledare
PUBLICERAD:
Vårda gravvårdarna.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Under allhelgonahelgen är kyrkogården en plats för ljus. Människor vallfärdar dit för att minnas sina avlidna, vid deras gravar eller minneslundar. Men minnet verkar bli allt kortare – på många håll försvinner både gravstenar och gravplatser efter ett par årtionden. De fysiska länkarna mellan generationer kapas.

Att gravstenar kan plockas bort redan efter de 25 år som gravrätten varar kan sättas in i en större bild. Det talas om att vi inte längre har tid med döden. Färre går på begravningar. Ibland blir det inte ens en ceremoni, när allt fler döda körs direkt från bårhuset till krematoriet till kyrkogården. Men lyckligtvis bär allhelgonahelgen på en annan berättelse. En mer hoppfull.

Under helgen tändas tusen och åter tusen ljus på landets kyrkogårdar. Enligt en Sifo-undersökning från år 2017 planerar runt hälften av svenskarna att besöka en kyrkogård eller minnesplats under högtiden. I en del län, som Värmland och Kalmar, uppgav närmare 60 procent av befolkningen att de skulle besöka en kyrkogård. I allhelgonahelgens nattliga värld strålar ljuset i mörkret, i både bokstavlig och bildlig betydelse. Att gå på kyrkogården en novemberkväll kan även vara en vandring genom historien. Namn, yrkestitlar och årtal tillåter oss att snudda vid dåtidens värld och förutsättningar.

Att allhelgonahelgen låter oss reflektera över livets slut och minnas avlidna lär också fylla ett viktigt syfte i dag, när döden har professionaliserats. Det går nu att skrida genom livet utan att behöva se en avliden människa, inte ens nära anhöriga. Staber av personal på sjukhus, hemtjänster och begravningsbyråer finns för att hantera svårt sjuka och avlidna. Den stora staten har – på gott och ont – tagit över en del av det som förr var familjeangelägenheter. När döden distanseras från mångas liv kanske allhelgonahelgen balanserar upp. Minskande intresse för begravningar och ökande för att tända gravljus i mörka november kan samspela. Vi sörjer när det finns tid.

Att minnas blir däremot svårare när själva spåren av människan utraderas. Efter att gravrätten har gått ut plockas gravar i regel bort på landets kyrkogårdar. På en del platser har själva stenarna återanvänts, som i Växjö och Östersund. Det motiveras bland annat med miljöargument. Stenarna kan få stå kvar men namnen på den som är jordfäst tas bort. Gravvården avidentifieras, som det heter. Vi behåller de yttre attributen, men låter inte det fysiska monumentet över den gravsatta personen finnas kvar.

De gravar som blir kvar är de som det fortsatt betalas för, eller som anses särskilt intressanta. Det gör att kändisars, gamla släkters och välbeställda gruppers gravar i högre grad än andras lär räddas till eftervärlden. Det som pågår är en selektion av det kollektiva minnet. De länkar mellan generationer som hålls levande med tusentals gravljus under allhelgonahelgen bör vårdas. Ett sätt är att låta gravstenarna – dessa monument över ett liv – stå kvar.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.