Vi lyfter på den gamla filthatten och gratulerar en evigt pigg smålänning när nu filmerna om Åsa-Nisse och hans upptåg fyllde 70 i veckan som gick.
Den första filmen hade premiär i Vetlanda 22 oktober 1949. Då var det inga konstigheter - tjuvjakt, fiske och lantlig trivsel som kändes igen från upphovsmakaren Stig Cederholms noveller. Publiken vallfärdade till biograferna och John Elfström och Artur Rolén blev "Nesse" och Klabbarparn med hela svenska folket.
Men därifrån skulle det snabbt gå utför. De lövtunna manuskripten avlöste varandra, regissören Ragnar Frisk fick fria händer, karaktärer dök upp och försvann och bytte skådespelare i film efter film. När idéerna sinade fylldes filmerna med tidens mode och artister som var på tapeten. En sockersöt Lasse Lönndahl agerade sjungande skidlärare och Bertil Boo tog ton som bildskön skogvaktare.
Kritikerna sågade rubbet jäms med fotknölarna men varje ny episod innebar ändå en ny publiksuccé.
Allra bäst (eller sämst om man ska vara petig) är de senare filmerna i serien. När vi 1966 når Åsa-Nisse i Raketform, nummer 17 i serien, fungerar inte längre logik och förstånd. Handlaren Sjökvist utbildas till "astronutt" och ska skjutas ut i rymden med egensnickrad raket från Cape Knohult. Hootenanny Singers brister plötsligt ut i sång och alla inblandade verkar redan ha gett upp.
Ett sönderfall
När Åsa-Nisse i Agentform kom året efter är det totala sönderfallet ett faktum. Fruarna Eulalia och Kristin verkar ha gått upp i rök samtidigt som Sjökvist tränas till hemlig agent för att förhindra en "tv-pirat" som stör sändningarna i Knohult. Biljakter, evighetslånga tangorepetitioner och Carl-Gustaf Lindstedt som gubben i lådan ramar in ett manus som i sina bästa stunder är fullständigt obegripligt.
Den definitiva spiken i kistan blev Åsa-Nisse i rekordform från 1969 (första och enda filmen med Arne Källerud i huvudrollen) - ett haveri av sällan skådat slag där Klabbarparn helt plötsligt heter Sven och mer än halva filmen består av en ytterst förvirrad båttävling på sjön Ylen.
Det dröjde 42 år innan någon vågade gå i närkamp med Åsa-Nisse igen. Och man hade förstås vissa förhoppningar om att Henrik Dorsins remake skulle ge den svenska buskisen friskt syre i lungorna.
Det slutade med ett nytt magplask och en Kjell Bergqvist i huvudrollen som inte ens orkade prata småländska genom hela filmen.
Men vad gör väl det. Man kan helt enkelt konstatera att ju sämre buskis som levereras - ju mer "älskar" man sin Åsa-Nisse.