Rick Astley verkar vara mannen som får nytändningar av de mest slumpartade anledningar. Efter att det virala fenomenet rickrolling ebbat ut kom det ändlösa kaos som vi kallar för Brexit, och där har Astleys 32 år gamla Never gonna give you up blivit något av ett standardinslag vid EU-vänliga demonstrationer.
Om det är den verkliga anledningen till att släppa ett greatest hits-album vet jag inte, men här är det. Vi bjuds vi på hela trettio (!) spår, vilket i praktiken betyder att de största hitsen dyker upp i två versioner. Jag är ledsen, men inget av detta har direkt åldrats som ett årgångsvin. Astley inledde karriären i låtskrivartrion Stock Aitken Watermans stall, och idag låter de flesta av just de låtarna som något Kylie Minogue redan då hade ratat. Låtarna av senare datum då? De låter väl lite mer som något moget men blir just inte bättre för det.
Bästa låt: Cry for help