Våra kroppar är inte statens

Ledare
PUBLICERAD:
Det måste vara vårt eget beslut att donera organ.
Foto: Jack Mikrut/TT
När 890 personer väntar på att få nya organ (1/10), och ungefär 50 av dem dör varje år, är det naturligt att det kliar i välvilliga politikers reformfingrar. Särskilt som en tydlig majoritet av befolkningen, enligt flera undersökningar, är positiva till att donera sina organ efter döden.

Skulle det därför inte vara bättre att automatiskt registrera alla vuxna som villiga donatorer, och göra de som inte vill donera skyldiga att säga ifrån? Det anser i varierande grad Centern och Vänsterpartiet, och nu har partistyrelserna i Kristdemokraterna och Liberalerna föreslagit godkännande av motioner enligt den linjen inför respektive partistämma (Sveriges Radio 28/10).

Visst är det ett problem att det ofta är oklart om en person utan chans att överleva vill donera sina organ för att rädda någon annan. Det hör till saken att frågan inte kan besvaras i stunden av den medvetslöse personen. Utan en registrerad vilja i donationsregistret eller på ett donationskort skall anhöriga avgöra om den snart avlidne släktingen är positivt eller negativt inställd till att donera. Här säger lagen att så länge det inte finns skäl att tro att personen är negativt inställd, är det tillåtet.

Förslaget att automatiskt registrera alla som villiga donatorer är således inte ett så långt steg från nuvarande lag. Men i båda fallen finns ett stort problem i hur staten ser på våra kroppar. Utgångspunkten är statens vilja att vi skall donera, medan den som vill annat tvingas säga ifrån. Så borde det inte vara. Att tacka ja till att eventuellt bli donator bör vara vårt eget beslut. Förslaget att automatiskt registrera alla som donatorer är således ytterligare ett ingripande mot principen om att vi själva bestämmer över våra kroppar.

Det som står i vägen för många människors faktiska ställningstagande, genom exempelvis donationsregistret, är av allt att döma saktfärdighet. Sådana mänskliga hinder kan och bör inte staten eliminera genom automatisk registrering, utan det handlar oundvikligen om ett eget ansvar.

Handlingsutrymmet finns istället i form av informationskampanjer. När sådana genomförs väl leder de också till att fler som vill donera registrerar sig. Ett exempel är när SVT:s program Svenska nyheter i februari uppmanade tittarna till det, vilket ledde till en sådan anstormning att Socialstyrelsens hemsida kraschade.

Värt att notera är dock att 26 procent (juni 2018) av de som finns i donationsregistret meddelat att de inte vill donera sina organ. Det finns således en betydande grupp som vill behålla sina organ efter döden. Med en automatisk donationsregistrering skulle det krävas en omfattande informationskampanj för att säkerställa att alla som inte vill donera ser till att registrera det ställningstagandet – trots att det borde vara den neutrala hållningen.

Retoriken om donationsregistret handlar i grunden om att göra det som borde vara en god vilja till norm. Då framställs den neutrala åsikten, att behålla sina organ, som något ont. Det är inte att ta hänsyn till principen om att vi själva bestämmer över våra kroppar.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.