Lena slog sig fri från drogerna: "Det är inte för sent förrän man ligger i marken"

För två och ett halv år sedan höll Lena Jonsson på att dö. Efter att ha missbrukat droger i nästan hela sitt liv orkade kroppen inte längre hålla henne uppe. Nu lever hon ett nyktert liv och kan för första gången någonsin spara undan pengar.

– Jag har aldrig haft det bättre än nu. Jag är lycklig när jag vaknar på morgonen, säger hon när NWT träffar henne på hennes favoritcafé i Karlstad.

– Nu för tiden finns det en mening med mitt liv. Förr gjorde det inte det. Då kvittade det om jag levde eller dog.

Lena, som nyligen fyllt 60 år, är en av Värmlands tio aktiva Faktumsäljare. I dag lever hon på ett fredat kvinnoboende, umgås med dottern och vänner och håller sig borta från alla typer av droger. Men hennes liv har sett väldigt annorlunda ut.

Hon föddes i Karlstad men blev bortadopterad efter bara tio dagar. I stället växte hon upp i Kristinehamn.

Drogerna blev en stor del av hennes liv redan som nioåring. Alkoholen följde några år efter och i perioder har hon varit hemlös.

– Det har varit mycket våld också, det ingår i vardagen som missbrukare.

Fängelset gav frid

Livet tog inte sin första vändning förrän hon blev dömd till ett långt fängelsestraff.

– Vad jag dömdes för vill jag inte gå in på, det är inte relevant.

Straffet tjänades av på anstalten i Hinseberg och det ledde till att hon för första gången i sitt liv kunde få frid i sig själv.

– Under de två första åren kunde jag inte se mig själv i spegeln. Så mycket avskydde jag mig själv. Men sedan släppte den känslan.

Fängelsetiden gjorde också att hon var tvungen att vara nykter, vilket fortsatte i två år efter att hon kom ut. Sedan kom återfallet.

– Jag hade väldigt ont i en höft och blev erbjuden Tradolan (narkotikaklassat läkemedel innehållande Tramadol, reds. anm.) av läkare. Först vägrade jag ta det, eftersom jag visste att jag inte skulle klara av det, men när inget annat hjälpte tackade jag till slut ja.

Var nära döden

Missbruket fortlöpte och ledde till att Lena var, både psykiskt och fysiskt, riktigt illa däran.

– Jag struntade i allt och var otroligt elak mot min kropp. Det var inte förrän jag höll på att dö under mitten av 2016 som den riktiga vändningen kom.

Hon hade då varit förstoppad i en månad.

– Jag hade blivit förgiftad. Jag var dement och svetten sprutade från mig. Till slut åkte jag in till sjukhuset och väl där tänkte jag "är det verkligen så här jag vill ha det?"

En av kvinnorna som jobbar med Lena på det fredade boendet blev i samband med händelsen en viktig del av Lenas liv.

– Hon tog med mig på en promenad en dag och fick mig på något sätt att inse att det går att göra en förändring.

– Det är inte för sent förrän man ligger i marken. Det är inte för sent förrän man är död.

En resa inbokad

Under veckodagarna står Lena utanför Mitticity-ingången på Drottninggatan för att sälja Faktum och tjäna ihop extrapengar. Hur många tidningar hon säljer varierar från månad till månad, men snittet brukar ligga på ungefär hundra stycken.

– Ibland står jag i en timme, ibland i flera. Om jag får för ont i ryggen eller bara behöver ta en paus går jag till Ria eller Stadsmissionen och tar del av gemenskapen där en stund.

Hon berättar att de flesta hon möter är trevliga, men att det också finns många som låtsas som att de inte ser henne.

– Jag brukar tänka att de som bara går förbi har lurar i öronen. Det blir roligare att tänka så.

Tack vare försäljningen, och att hon inte lägger pengar på narkotika, alkohol och cigaretter, kan hon äntligen unna sig själv både kläder och upplevelser som höjer livskvalitén. I februari har hon till och med en Thailandsresa inbokad med sin bästa väninna.

– Jag kan köpa mig en extra tröja att känna mig fin i, gå till frissan och gå på bio med min dotter utan att behöva äta knäckebröd under resten av månaden.

Relationen med dottern är något som nyligen byggts upp igen. Barnbarnen får hon dock inte träffa i nuläget och hennes son har valt att ta avstånd.

– Jag har svikit dem så många gånger, så det är något jag förstår och får acceptera – även om det såklart är en stor sorg för mig.

Bortsett från det känner hon att hennes livsgnista har tänts igen och hon önskar att andra får uppleva samma känsla.