Ut ur skuggan

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Lasse Anrell.
Det var ganska kändistätt i salongen. Några från klanen Strömstedt var där och några från klanen Stinnerbom i Selma Lagerlöf-land var där.

Till och med min gamla trätosyster från Expressen, Mats Olsson, var där, med ny flickvän och mycket hade jag trott om gubbrockens andlige fader herr Olsson, men inte att jag skulle få se honom på en Sven-Ingvars-konsert helt frivilligt.

Inte samma dag som Sverige spelade EM-kval mot Spanien. Inte det.

Mats Olssons flickvän verkade lite mer uppspelt än sin man, om sanningen ska fram, tänkte jag.

Sen hände något märkligt.

Någonting sånt där som man ser ganska sällan.

Man ser en man träda fram ur skuggorna och förvandlas till något nytt, något annat, inför oss.

Sven-Ingvars börjar sin konsert inför ett fullsatt Cirkus i huvudstaden med några nya sånger. Jag känner ändå en trygghet komma smygande. Det här låter ju som något hyfsat nytt och annorlunda – fast ändå invant och… just tryggt, kanske, tänker jag.

Gruppen har ju just släppt ett nytt album. Med nya sånger. Hör så pinsamt och jobbigt det låter; Sven-Ingvars 2019 är så förmätna att de släpper ett nytt album med material som väl ingen egentligen vill höra – än mindre köpa, tänkte en del av oss.

Sven-Ingvars med Oscar i spetsen är alltså så töntiga att de tror att de ska komma undan med ett ha egna pretentioner, bara två år efter Mahatma Magnussons död, när en hel menighet vill höra Fröken Fräken och sen Fröken Fräken igen.

Nya, egna sånger, nää, fy bubblan.

Men det är då det händer.

Bandet har sagt det själva. I en intervju i NWT sa Oscar då här:

– Det är nervigt överhuvudtaget att skriva låtar. Man ställer ut sitt hjärta och hoppas att ingen ska hoppa på det.

På nya albumet finns fem nya låtar som Oscar varit med och skrivit.

Nu är det ju generellt så att folk hoppar på hjärtan hela dagarna i vårt sociala medielandskap och särskilt tror jag att folk hoppar på söners hjärtan om de har kända föräldrar. Jag gjord det själv en gång med Niklas Strömstedts hjärta, och vem vill inte trycka ner den son som tror sig kunna rida på en upptrampad stig som man inte själv har röjt?

Jag ville det. Jag skäms lite för det.

Jag gillar nya skivan. Jag tycker de nya sångerna är fina och bandet låter ju precis så bra som ett gäng rutinerade studiomusiker ska låta. Det finns inte en överflödig ton. Inget slisk, ingen slentrian, bara skir professionalism.

Veckans bästa

Anders Nilssons inlägg på Sunnebloggen om att Sunne borde inrätta ett berättarcentrum i Selma Lagerlöfs och Västanås teaters anda är ju så självklart att det redan borde ha hänt. Vakna, Sunne!

Och Oscar skriver verkligen låtar som träder fram och ställer sig stolt vid sidan av de gamla skuggorna.

På scen är det underbart frimodigt och skitiga gitarrer blandas med lensmekande poesi.

Oscars kroppsspråk är plötsligt fascinerande likt Sven-Eriks. Han skjuter tillbaka huvudet på exakt samma synkoperade sätt mitt i sångstroferna. Det är lite gripande. Jag känner igen det där. När min pappa, en enkel mentalskötare från Åtorp, dog rann plötsligt en del av hans sätt att prata rakt in i mig. Jag märkte att jag lät som han. Helt plötsligt. Sven-Eriks scenspråk har gått rakt in i Oscar. Det är rätt bedårande där det skulle kunna vara, återigen... lite pinsamt. Men det är det inte, för hans röst har hittat ett helt nytt och eget språk.

Å jänta å ja, sjunger han och jag sneglar på Mats Olsson och han gungar en smula motvilligt medan flickvännen är nära en återhållen extas.

Oscar berättar att pappan var 28 år och längtade efter en ny sinnlighet när han gick där i Kroppkärr och då tonsatte han Anita – sitt mästerverk – som måste vara den märkligaste balansgången som någon gått mellan sinnlighet och övertydligt gubbsjuka.

Basisten med tomtelooken från Väse spelar som en sinnlig gud. Jag tittar åt Mats Olssons håll men han har gått. Flickvännen också. Motvilligt gissar jag. Hon missar hur Oscar definitivt träder fram ur skuggan och sjunger några egna sånger från albumet och det är nytt och starkt och viktigt.

Oscar träder fram som en artist som bär det här själv och det är stort att se.

På premiären av Chess i Säffle häromveckan såg jag Kristoffer Appelquist och blev indragen i en diskussion om ifall det verkligen var han.

– Är inte det där Oscar Magnusson, sa kvinna.

– Nä, det är nog Kristoffer Appelquist, sa en annan.

– I så fall har han gått ner en del, sa en tredje.

– Han är nyskild, dom brukar gå ner en del då, sa den första.

Vem är vem? Jo, Kristoffer Appelquist står till vänster. Den andre är Oscar Magnusson.

Sen sätter jag på Svenska nyheter på SVT i helgen och ser plötsligt både Appelquist och Oscar Magnusson. På samma scen. De framför Torparrock och det är surrealistiskt och det är lika som bär och det är återigen en total värmländsk överkörning av övriga Sverige.

Så det så.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.