Levay: Tänk om jag har fel?

Signerat
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Vi skulle också kunna pröva ledigare och mer lekfulla förhållningssätt. Tänk om jag har fel? Det är en fråga var och en av oss måste våga ställa, skriver Charlotta Levay.
Foto: Jessica Gow/TT
Men är verkligen grundproblemet med polariseringen att folk har svårt att lyssna på meningsmotståndare? Jag tror att det inte bara handlar om oförmåga att sätta sig in i andras perspektiv, skriver Charlotta Levay.

Det sägs ofta att vi lever i en tid av polarisering. Människor gräver ner sig i politiska skyttegravar och vägrar att lyssna på dem som har motsatt åsikt. Den bilden är möjligen överdriven, i alla fall om man frågar svenska statsvetare som följer åsiktsförändringar över tid. Men många upplever att debattklimatet har blivit hetsigare, och när det gäller en fråga som migration har polariseringen mellan anhängare av olika partier verkligen ökat.

Vissa försöker motverka den här utvecklingen och få folk att prata med varandra över åsiktsgränserna. SVT har nyligen lanserat projektet ”Sverige möts” där personer som tycker olika om exempelvis invandring och köttätande matchas ihop och sedan får träffas och prata med varandra. Programdirektör Jan Helin har bestämt förnekat att SVT försöker motverka polariseringen och insisterat på att det i stället handlar om ett utforskande journalistiskt projekt. Syftet att få meningsmotståndare att mötas och lyssna på varandra är dock tydligt.

Men är verkligen grundproblemet med polariseringen att folk har svårt att lyssna på meningsmotståndare? Jag tror att det inte bara handlar om oförmåga att sätta sig in i andras perspektiv.

Ett mer grundläggande problem är att vi är så fast surrade vid våra egna idéer. Vi tenderar att identifiera oss med våra åsikter. Våra politiska ställningstaganden sammanblandas med vilka vi är som personer och vilken grupp vi tillhör, både i egna ögon och i andras.

Den som anser att inkomstskatterna borde sänkas uppfattas som skattemotståndare och börjar kanske se sig som sådan. Om man är kritisk till dagens invandringsnivå blir man invandringskritiker, vilket är en speciell identitet i dagens samhälle. Om man istället vill ha en mer generös flyktingpolitik blir man flyktingvän, vilket också det är en särskild identitet som för med sig vissa rollförväntningar och självuppfattningar.

När åsikterna är identitetsgrundande är det inte så konstigt att de ger upphov till gemenskaper, grupptänkande och otålighet inför oliktänkande.

Så måste det inte vara. Vi skulle också kunna pröva ledigare och mer lekfulla förhållningssätt. Tänk om jag har fel? Det är en fråga var och en av oss måste våga ställa. Jag är inte mina åsikter – jag intar olika ståndpunkter. Och jag gör klokt i att då och då pröva dem kritiskt.

De flesta av oss har så klart kärnövertygelser som vi inte är beredda att ompröva och som med rätta får definiera vilka vi är som människor. Att exempelvis ta avstånd från diskriminering är grundat i centrala värderingar. Förhoppningsvis går det hand i hand med en ambition att själv behandla andra rättvist. Men det är ofta inte sådana frågor som står i centrum av den polariserade debatten, utan snarare frågor som rör hur de centrala värdena ska förverkligas, vilket man kan ha olika åsikter om.

Om vi förhåller oss friare till våra egna politiska ståndpunkter får vi inte bara enklare att närma oss andra med nyfikenhet och respekt – vi får också större chans att nå fram till välgrundade och konstruktiva ställningstaganden i brinnande samhällsfrågor. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.