Förra året åkte jag till Sunne för att höra den nya biskopen Sören Dalevi hålla föredraget ”En fråga om tro”. Efter föredraget frågade jag om döden.
Men då var det så mycket annat och tiden tog slut. Så det blev inget. Jag har länge tänkt på detta. Om ett och ett halvt år blir jag 100 år. Jag vill här och nu vet hur det blir. Därför kommer frågan till Guds tjänare biskopen Sören Dalevi.
Att födas är att själ och ande tar plats i en fysisk kropp, som är förbered till ett liv på jorden. Här har varje människa sin uppgift. Gud har skapat kyrkan och prästerna för att lära oss skilja på gott och ont och ha bibeln som vägvisare.
När vi dör frigörs själ och ande från kroppen. Vi går från en tillvaro till en annan. Här börjar den långa resan.
Under jordelivet är det naturligt att ta reda på hur det är i det land vi skall resa till. Vi läser och frågar om allt för att vara förberedd innan vi kommer dit.
Men inför döden är det ingen som frågar. De flesta menar att när vi dör är allt definitivt slut. Vi förvandlas till en jordhög eller aska. Inget mera. Kyrkan säger att vi ingår i ett evigt liv och skall uppstå och dömas på yttersta dagen.
Är det så att när vi dör, övergår vår själ och ande (jag) till den andra sidan, till en tillvaro med en dimension vi jordmänniskor inte känner till? På den andra sidan möts vi av alla de som gått före, föräldrar och släktingar.
När tiden är mogen genom andlig utveckling, återvänder vi till jordelivet för nya uppgifter. Vår själ, ande (jag) tar nu plats i en ny fysisk kropp som skall födas till jordelivet.
Det är som vattendropparna som ger jorden näring. Sedan stiger dropparna upp i atmosfären och återkommer, reinkarnerar som regn till jorden. Ett evigt kretslopp.
Alf Folmer
Svar direkt:
Hej Alf! Jag minns dig, och jag minns din fråga.
Självklart tror jag på livet efter detta. Uppståndelsen från döden är själva kärnan i vår kristna tro. Men i likhet med de första kristna köper jag inte riktigt indelningen i ande/själ/kropp, även om det är en vanlig tankefigur.
Tvärtom tror jag att vi som människor är en helhet – att jag är min kropp. Allt fler forskningsrön visar dessutom att vår hjärna och vår kropp samverkar och samspelar på sätt som gör att det är svårt att skilja dem åt.
De första kristna trodde även på kroppens uppståndelse, alltså inte bara en andlig uppståndelse. Men inte till våra gamla, sjukliga kroppar. ”Vi ska alla i ett nu förvandlas” för att säga det med aposteln Paulus. Eller för att uttrycka det med dina ord: vi går till en dimension som vi människor inte känner till.
När du går in i en kyrka så ser du en altarrund längst framme vid altaret. Men trots att det heter altarrund, så är den bara halv. Den andra halvan tänker vi fortsätter in i evigheten, in i himlen. Där finns min pappa, min storebror Henrik, min morfar, min vän Ove som dog när han var 25 år gammal … ja, så tänker jag.
Är det riktigt klokt att tro så? Nej, det är det inte, och det har det aldrig varit. ”Det är en dårskap” som Paulus sa om det.
Det är helt enkelt en ofattbart stor fråga. Men jag hoppas att jag på detta sätt kunde ge dig, Alf, lite svar, så här ett år efter vårt möte.
Sören Dalevi, biskop i Karlstads stift