Från Karlstad till Europas havskuster

Här kommer första delen av tre, där Felicia Johansson från Karlstad skriver och berättar om sin resa i Europa – på jakt efter egna och andras drömmar.

Klockan 14.15 den 16 september lämnade jag Karlstad med ett tåg på väg mot Göteborg. Kände mig redo till sist efter allt slit med packningen. På tåget kände jag en grubblande glädje. Även om jag innerst inne var övertygad om att allt kommer gå bra och att jag kommer trivas fanns det tvivel. Framför allt tvivlade jag på hur jag skulle lyckas intervjua folk.

Några timmar och ett tågbyte senare var jag på väg till Köpenhamn. Där satt jag i samma kupé som sex andra med interrail-pass och jag kände samma tillhörighet som busschaufförer gör, när de åker förbi varandra och vinkar.

En halvtimme av resan hade gått när jag tog kontakt med ett par som satt bredvid mig på motsatt sida av tåget. Det var en bror och en syster från Spanien som skulle resa tillsammans i tre veckor. Vi hade en oerhört bra konversation och jag insåg att den är så pass bra att jag borde be om att få spela in det vi pratar om och dela med mig av i min podcast. Alberto Ramos blev första gästen i min podcast, fem timmar in på min resa.

Fem veckor in på min resa har jag spelat in elva inspirerande intervjuer om drömmar, men antalet intressanta människor jag träffat är otaligt. Jag vill berätta om tre personer jag mötte under samma dygn.

Teresa

Det var för en vecka sedan när jag skulle lämna Dublin som jag träffade Teresa från Kanada på det hostel jag bodde på. Vi hade sovit i samma rum och delade samma åsikt om någon som ställer ett alarm 05.30 på morgonen och snoozar, i ett rum med sju andra.

Teresa är 60 år, men har en glöd som en ungdom. Hon berättar för mig att hon skulle vilja resa runt, bo på hostel och intervjua människor för att förstå hur människor tänker och fungerar. Jag berättar om min podcast som snuddar vid ämnet hon nämner. Vi finner ännu en koppling.

– År 2014, säger Teresa, vandrade jag Camino Santiago De Compostela vilket är en så kallad pilgrimsled som är 800 kilometer lång.

Under 27 dagar vandrade hon och många andra, sida vid sida, mot samma mål, men av olika anledningar. Teresa har samlat alla dessa minnesvärda anledningar i ett anteckningsblock som, beskrivet av henne, är mellan tummen och pekfingret fem centimeter tjockt.

Ett par hon mötte vandrade med en bebis. De hade vandrat föregående år som ett rop på hjälp om att lyckas bli gravida efter många år av längtan. Om detta mirakel skulle ske lovade de att vandra igen, med sitt mirakel.

Hon mötte en 70-årig dam som var halt, hon mötte en dam som var mitt uppe i en skilsmässa, men viktigast av allt så mötte hon sig själv. Teresa finns nu bland mina kontakter i telefonen.

Margaret

Klockan var 12.00 och jag väntade på bussen som skulle ta mig till färjan från Irland till Storbritannien. Det var bara jag och en äldre dam vid hållplatsen och jag inledde en konversation. Hon heter Margaret, kommer från Irland, är 80 år gammal och var ute på vift alldeles ensam.

Vi umgicks från 12.00 till 23.00 då vi av en händelse skulle till tåget mot Manchester båda två. Margaret är klipsk, det visade hon gång på gång under våra samtal. Hon är den perfekta blandningen av någon som tar med sig sina lärdomar från förr men är öppen för alla nya intryck.

Vi diskuterade Brexit, miljöfrågor och hon förklarade för mig varför hon sällan är rädd. Tillsammans analyserade vi även en intressant diskussion vi tidigare hade haft med en passagerare och kom båda fram till samma sak, att vi hade rätt. Margaret skickade mig ett SMS på natten: “Jag har anlänt till min destination. Hoppas du har kommit fram säkert också. Gud välsigne dig.”

Gabriel

Den ovan nämnde passageraren heter Gabriel Murray, han är en irländsk författare av böcker och filmmanus, bland annat har han skrivit Obama’s Irish Roots. Gabriel har massvis av saker att berätta om sig själv och sitt liv, bland annat att han är på väg till en bokmässa i Tyskland samt att han fått ett mejl från vicepresidenten av Irland.

I mejlet ber vicepresidenten om ett möte med Gabriel, anledningen – okänd. Hans gissning är dock att det har att göra med att han vill stämma högt uppsatta människor i Irland. Anledningen – de svarade nej på hans ansökan om pengar för en 400 sidor lång bok han skrivit. Det var en öppen ansökan, inga löften hade skett.

Boken lät intressant och värdefull, men jag och Margaret diskuterade om det verkligen kunde rättfärdiga att stämma någon.

Kär i Skottland

Jag måste också nämna alla fantastiska ungdomar jag möter på varje hostel. Som på samma sätt som de som vandrar Camino Santiago De Compostela har olika anledningar som tagit dem till den plats de är på.

När ni läser det här är jag i Lissabon, Portugal. Hittills har jag besökt Tyskland, Nederländerna, Belgien, Storbritannien, Irland, Frankrike och sexton städer.

Det finns ett citat från reportaget om mig den 14 september som lyder “jag hoppas jag blir kär i någon av städerna”. Jag har inte bara blivit kär i en stad, utan hela Skottland. Alla borde åka dit minst en gång och då bör man besöka mina favoriter Edinburgh och Isle of Skye.

Mina förväntningar på den här resan har överträffats gång på gång och jag är så glad att jag har två månader kvar. Om en månad kommer jag dela med mig av fler historier samt tips och tricks för den som vill resa på samma sätt som jag gör.

Är man intresserad av mina intervjuer kan man gå in på Spotify, iTunes eller Acast och söka på Limitless.