Med hopp om god jaktlycka

Ledare
PUBLICERAD:
Jakt och gemenskap.
Foto: Mikael Fritzon/TT
Äntligen har startskottet gått för årets älgjakt. En stor dag för många, inte minst här i Värmland. I Sverige är jakt att betrakta som en folksport, något vi skall vara stolta över.

I många länder är jakten överhetens privilegium. Här har det länge varit tvärtom. I jaktlagen samlas och samsas människor över de gränser samhället i övrigt sätter upp. Vi har en tradition av att leva tillsammans med naturen, och det manifesteras inte minst i den aktiva viltförvaltningen.

Jägarkårens samlande karaktär är upplyftande men också nödvändig. Den svenska viltvården bygger på jägarnas ideella engagemang. Visst, jägarorganisationerna får en slant för besväret. Men det är pengar som jägarna själva måste betala in först för att sedan få tillbaka en del av. Jägarna tvingas finansiera sådant som ingen annan grupp gör. I fjol bekostade jägarna via jaktkortet viltforskning för 18 miljoner kronor. De tvingades också betala för aktivisterna som engagerar sig mot jakt eftersom även Svenska naturskyddsföreningen fick 900 000 kronor ur Viltvårdsfonden.

Trots den milt uttryckt negativa särbehandlingen gör jägarna enorma insatser. Varje år lägger jägarna 2-3 miljoner dagar samt en halv miljard kronor ur egen ficka på viltvård. De gör alltifrån eftersök vid viltolyckor i trafiken till att anlägga våtmarker och sätta upp fågelholkar. De har inventerat vargspillning och sitter och fryser om nätterna för att hålla vildsvinsstammen under kontroll.

Förra året slogs dessutom rekord för antalet viltolyckor – 63 641 stycken. Ungefär 2 500 fler än 2017. Antalet växer stadigt från år till år. 2015 inträffade bara 48 190 viltolyckor. Oavsett antalet ställer jägarna upp för att minska viltets lidande.

Jägarna är värda en stor eloge för allt sitt arbete och förhoppningsvis blir årets älgjakt en succé med fyllda kvoter. Också det behövs. För att fylla förråden, men också för att skydda skogen.

Enligt forskningsinstitutet Skogforsk hade Sverige så sent som i fjol världens tätaste älgstam. På de flesta håll i landet är det fortfarande nödvändigt att minska älgstammen. Skadeverkningarna på skogen är alldeles för höga. Detta visas inte minst av Skogsstyrelsens årliga älgbetesinventering.

Den enda region som klarar av målet som Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har satt att de årliga betesskadorna som mest får vara 5 procent är Gotland. Det beror enbart på att det inte finns några älgar där. Inget av de övriga 20 regionerna når målet. Årets inventering visade att 17,5 procent av stammarna i Värmland var årsskadade. Det är inte unikt. I Norrbotten var det 12 procent av stammarna, I Östergötland 13 procent och i Kronoberg 15,2 procent.

Enligt Skogsstyrelsens beräkningar leder hjortdjurens skogsbete till ett produktionsbortfall på sju procent. Det vill säga 6,4 miljoner kubikmeter. Det är långt mer än vad som skadas av exempelvis granbarkborrar eller skogsbränder. Den minskade produktionen för skogsbruket och -industrin innebär samhällskostnader på 7,2 miljarder kronor varje år.

Jakten är god och nödvändig. Men som det är nu råder det inte tillräcklig balans mellan olika intressen.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.