Rädda Chess åt värmlänningarna!

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Chess hade premiär på Säffleoperan i lördags.
Foto: Nathalie Forsström

Jag var i Säffle i lördags på premiären av Chess och hur jag än spanade såg jag ingen Björn eller Benny där.

Lite synd, tyckte jag.

De anade inte vad de missade…

Chess var halva mitt yrkesliv i mitten på 80-talet. Det var Chess var och varannan vecka i någon form.

Det började redan 1983 när jag intervjuade hela Abba, en och en, när de firade jubileum. Björn Ulvaeus och jag satt och pratade ganska länge när han berättade att de var sjukt sugna på att sätta upp en musikal med sikte på den internationella marknaden och då sa jag att det ju vore rätt tungt med premiär på första musikalen på…trumvirvel…Broadway!

– Ja, det vore tungt, sa Björn drömskt.

Så blev det inte, när det var dags, tre år senare.

Det blev West End i London. Inte illa det heller.

Och det blev Säffle. 33 år senare. Inte illa det heller.

Jag var lyrisk om dubbelalbumet när det kom 1984. Jag var förste nöjesguru på Aftonbladet och tog i längs med fotknölarna och skrev att det var fantastisk att en världspublik fick chansen att höra Tommy Körberg.

Jag var på världspremiären av konsertversionen på The Barbican i London och halva min uppmärksamhet gick åt till att titta på Andrew Lloyd Webber för att se om han var skakad av konkurrensen från två sketna svenskar från Grimsta och Västervik.

Det var han. Inbillade jag mig i alla fall. Vi frågade honom om det men han var bara artig. Hade väl nog med ära som det var, antar jag.

Minns att jag var nästan perverst stolt som svensk över hur musiken sköljde över publiken bestående av världens musikelit.

Jag var på första svenska spelningen i Berwaldhallen när Karin Glenmark i kören helt oförberedd tog över Barbara Dicksons huvudroll när hon fick blackout. Stort drama. Stor musikaldramatik.

Jag var på världspremiären I West End i London 1986 med Elaine Paige och Murray Head och med Tommy Körberg som gjorde en alldeles strålande rollprestation som…Tommy Körberg.

Jag pöste över av stornationalism.

Jag var på Broadway 1988 och såg en av provföreställningarna men jag blev obehagligt besviken.

”Dom har förstört Chess på Broadway” var rubriken och min analys var att hela den nyanserade musiken hade kokats ner till en enda lång gapig version helt utan eftertanke - och utan Tommy Körberg.

Jag minns att min vän och kollega Bert Willborg var bedrövad över min krönika och han var helt säker på att Chess skulle bli succé. Det blev den inte. Efter två månader las den ner efter en totalt nedgörande recension av Frank "Butcher of Broadway” Rich i New York Times. Bert tog det personligt och var mycket ledsen.

Rich var mest sur på dramaturgin. Här fanns inget riktigt slut. Inget riktigt rimligt skäl till att kärleksparet blev kära.

När jag ser Chess i Säffle inser jag att de problemen kvarstår. Att kärlek uppstår sker ungefär lika kort och koncist som i en porrfilm. Och slutet innebär väl, i den mån jag förstått det, hundra år efter premiären, att allt återgår till det gamla och och alla blir olyckliga och att Sovjet vann. Typ. Som vanligt.

Men ändå; det spelar ingen roll.

Premiären i Säffle var, precis som de flesta premiärer av Chess bortom Broadway, en fullständigt underbar upplevelse.

Jag förstår varför de billigaste svartabörsbiljetterna på nätet kostar tusen spänn styck. I Säffle.

Musikaliskt och scenisk var Säffleuppsättningen fullt i klass med de bästa jag sett. Alla fyra huvudrollsinnehavaren sjöng som gudar, till och med Jonas Wåhlin i Murray Heads roll, även om han blivit besluten på hiten One night i Bangkok, där man i alla fall kunde höra några sekunder av originalet med Arvikas maestro Björn J:son Lindhs unika flöjt strömma ut i lokalen. Det var stort. Klart de inte valde bort Lindh.

Ljudet var sensationellt. Det sceniska också. Körerna. Nyanserna. Det lågmälda. Det lyriska. Världsklass i varje skrymsle.

Och så när Joel Zerpe sjöng Anthem så var det så storslaget och känslofyllt att folk bara skrek rakt ut efteråt, precis som de gjort vid snart sagt varje scen off Broadway sen uruppförandet.

– Släng dej i väggen Tommy Körberg, vrålade en parant kvinna från Hammarö framför mig.

Allt är slutsålt i Säffle. Trots extraföreställningar. Svartbörsbiljetter säljs just nu, när ni läser det här, till svindlande summor över hela världen. Alla vill se Chess i Säffle.

Om jag vore teaterchef – vilket Gud förbjude – så skulle jag avsluta den här unika och extrema succén med en enda fet extraföreställning i Löfbergs Arena i Karlstad. Det räcker uppsättningens storhet till för.

Allt annat vore vansinne och en kulturell kapitalförstörelse av extrema mått.

Och då kanske Björn och Benny kommer också…

VECKANS OOPS

Blev kontaktad i veckan av en av Sveriges ledande kvalitetstidningar som bad mig skriva en dödsruna över Stefan Borsch. Det visade sig dock senare att ryktet om hans död var betydligt överdrivet…

Freddie Trumper, spelad av Jonas Wåhlin, i Säffleoperans premiär av Chess i lördags.

Ryktet om Stefan Borsch död visade sig vara betydligt överdrivet.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.