• idag
    14 aug
    27°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    15 aug
    26°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    16 aug
    27°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    17 aug
    27°
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    18 aug
    24°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Vi fortsätter att svika de apatiska barnen

Ledare
PUBLICERAD:
Marie Hessle hade rätt.
Foto: Felipe Morales / SvD / TT
Misshandel. Magasinet Filters avslöjande reportage av Ola Sandstig om de apatiska migrantbarnen är skakande läsning. Det är nu 20 år sedan fenomenet påträffades. Det pågår fortfarande, nästan lika vanligt nu som då och är alltjämt ett fenomen som är begränsat till Sverige.

I Filter får vi läsa om Nermin och Anahit. Båda har valt att berätta om hur de av sina föräldrar tvingades att spela sjuka för att hjälpa familjerna att få uppehållstillstånd i Sverige. De har utsatts för hot, svält och våld av sina egna familjer. Allt utan att någon ingrep. Det hela fick bara fortsätta.

2006 var frågan slutligt avgjord i Sverige. Då hade SVT:s Uppdrag granskning slagit fast att påståendena att i vart fall en del av de apatiska barnen simulerade sina symptom baserades på ”rykten, lögner och rena faktafel”. Detta var också en ordentlig sågning av Marie Hessle, den statliga utredare som i april samma år presenterat sin utredning.

Hessle skriver att utredningen inte haft möjlighet att närmare granska misstankarna om manipulation och misshandel, men att ”man med utgångspunkt i sunt förnuft inte helt avfärda möjligheten att en del barn (särskilt de som är något äldre) kunnat välja att hjälpa sina familjer genom simulering eller att någon förälder (direkt eller indirekt) har påverkat sitt barns uppgivenhetstillstånd”. Hessle beskrevs med anledning av sina uttalanden som både korkad och omänsklig. Hon misstänkliggjorde barnen.

Nu vet vi dock att Hessle och de andra hade rätt som stod upp för den rimliga tanken att det kan finnas fuffensinslag i ett uppgivenhetssyndrom som bara finns i Sverige, främst bland familjer från forna Sovjetrepubliker och Jugoslavien – det vill säga länder varifrån det var och är svårt att få asyl beviljad – och som bara avhjälps med uppehållstillstånd.

Hur många som har drabbats vet vi inte. Anahit berättar själv att hon vet flera andra som har genomlidit samma sak. Nästan ingen vill tala om det. Man kanske inte gillade det, men man ställer upp för sin familj. Därför är det extra viktigt att det omgivande samhället inte spelar med, inte vågar ifrågasätta. Det ökar bara incitamenten för desperata föräldrar att misshandla sina barn.

De utsatta barnen är inte ensamma att bli offer för den svenska debattmentaliteten. Det finns en alltjämt förhärskande tanke att människor som kommer från länder med sämre förhållanden inte kan göra något fel. Det är ett slags variant på den noble vilden efter att den har passerat ett postkolonialt filter och inordnats i en strukturell maktanalys. De många förfäktarna av denna vansinniga idé är högljudda och skamlösa.

Men det är denna uppfattning som ligger bakom att ingen fick ifrågasätta de apatiska barnen. Eller för den delen att ingen fick hävda att i vart fall en del av det omfattande tiggeriet i Sverige var organiserat. Över huvud taget är det förbjudet att hävda att människor från sämre förhållanden kan tänkas uppvisa mänsklighetens sämre sidor.

Trots det ser vi nu hur apatiska barn tvingades att fejka sina tillstånd. Fler och fler domar om människohandel i tiggeriets spår kommer också. Hur många människor hade vi kunnat hjälpa undan de värsta av tillstånd om vi inte hade varit upptagna med att skrika i högan sky om människosyn? Är det för mycket att hoppas att vi äntligen lär oss något av detta?

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.