Erika Jonsson: "Bara en enkel tjej från Kil"

Erika Jonsson har odlat sina drömmar om countryn sedan unga år, nu verkar ett större genombrott vara nära.

I dag släpper hon sitt tredje album, det första på engelska.

– Känn va tung den är, säger hon och lämpar över den akustiska Gibsongitarren.

Fodralet väger mer än själva instrumentet och efter de senaste månadernas idoga turnerande är hon van tyngden.

– Att turnera ger en massa träning, jag brukar hjälpa de andra i bandet med deras utrustning också, fortsätter hon och skrattar.

Hennes resa har gått från Kil till Nashville via Stockholm och Gävle. Den värmländska countryartisten Erika Jonsson sjunger om boots, cookie queens och cowgirls till twangy gitarrer och svidande pedal steel. Efter ett omtumlande år då hon turnerat flitigt och lyckats spela inför såväl Emmylou Harris som Carlene Carter släpper hon nu sitt tredje album "I don't give a damn" på det egna skivbolaget Dixie records.

– Den stora förändringen med den här plattan är att jag bytt språk, säger Erika Jonsson när vi ses i museiparken i Karlstad.

– Anledningen till att jag gått från svenska till engelska är att det ger ett helt andra möjligheter att skriva på. Det är inte för att jag siktar på en internationell karriär, det handlar om att jag lättare uttrycker mig på engelska just nu.

Hon avslöjar dock att det ligger låtar på svenska hemma i byrålådan som säkert kommer att släppas framöver.

– När jag sjunger på svenska blir det nära och direkt, inte knövligt. Men i soundet som jag har just nu funkar det bättre med engelska.

Hon rättar till hatten och avslöjar att hon inte framträtt i offentligt ljus utan en hatt över det blonda håret på flera år. Hon har fått flera, rejält saltade, bud på sina hattar. Fans vill ha souvenirer.

– Min softball-tränare sa "If you look good, you feel good, if you feel good, you play good". Hatten får mig att må bra, ger mig en känsla av att vara uppklädd. Även när jag sitter hemma och skriver låtar händer det att jag sätter på mig hatten för det ger mig extra energi.

Kärleken allt större

NWT har tidigare berättat hur Erika Jonsson hittade countrymusiken då hon fick följa med sin mamma på krogen. Hennes "Sången om Värmland" fick ett stort genomslag och sedan dess har karriären fortsatt uppför stegen.

– Min kärlek till countryn har blivit än större i takt med att jag har vidgat mina vyer. I dag har jag en förståelse för hur bred countryn är, det är väldigt mycket mer än hästjazz och växelbas.

Numera kan countrymusiken räkna subgenres i samma utsträckning som hårdrocken.

– Min country har tydliga inslag av rock och pop, den är ganska modern. Mer Shania Twain än Loretta Lynn. Jag gillar att det kan bli lite drag på mina spelningar, gillar fart och fläkt.

Albumet är till stor del inspelat i en studio strax utanför Karlstad med producenten Gustav Ydenius.

– Två år har det tagit. Grunderna är inspelade live och låtarna har jag skrivit med Gustav och min basist John Östblom.

Nu när hösten gör sitt intrång kan hon blicka tillbaka på en intensiv spelperiod med drygt 40 spelningar.

– Jag får erkänna att jag knappt kommer ihåg alla platser. Men jag är så oerhört tacksam över att kunna resa runt och möta en publik på ställen jag aldrig varit på tidigare som sjunger med i mina låtar. Det känns som om jag drömmer, jag är ju bara en enkel tjej från Kil. Som har fått spela på de stora countryfestivalerna i Norge till exempel. Det är mäktigt att ta in.

En höjdpunkt under året var när hon i maj träffade Emmylou Harris och Carlene Carter under en konsertkväll som arrangerades till stöd för amerikanska krigsveteraner. Det var i Nashville det hände, countryns bakficka, en plats hon besökte för andra gången.

– Carlene Carter är typ den coolaste människan jag vet. Hur många gånger har jag inte dansat till hennes "Every little thing" sedan jag var liten!? Längs turnévägen har jag träffat väldigt många fina, välkomnande människor.

Att komma till Nashville som svensk countryartist måste kännas som att komma till bagaren och försöka sälja bröd?

– Ja, absolut. Men många upplevde att jag genom min svenska bakgrund hade en egen touch. Jag lät inte samma. Det är nästan skrämmande hur många musiker det finns i Nashville, man vågar knappt spela, skrattar hon.

– Fast jag är en rätt speciell scenperson också.

Hur då menar du?

– Ena showen är aldrig den andra lik. Jag är väldigt spontan. Visst, jag skriver alltid en setlist för bandet som bara skakar på huvudet för de vet att det ändå inte kommer att bli den låtordningen. Jag tänker också igenom vad jag vill säga mellan låtarna, men jag är väldigt spontan även i mun. Lämnar gärna scenen för att dansa med publiken, jag rycks med av musiken! Ibland kan jag bli övertaggad och det blir... Lite hejsansvejsan. Fast jag tror att många uppskattar att jag bara är jag. Vanlig.

Hon stryker undan luggen och knäpper händerna i knät där vi sitter på stentrappan utanför museet.

– Jag har aldrig förstått det där att bara för att man har fått sig ett namn och spelar på en scen ska man gömma sig backstage. Det är ju fansen som har tagit en dit man är. Mina konserter ska kännas som något man gör tillsammans, jag och publiken. Vi kokar ihop kvällen tillsammans.

"Låtar jag inte vågar släppa"

Det är inte bara det omfattande turnerandet som gjort det senaste året så omtumlande för henne. För 11 månader sedan blev hon förälder för första gången.

– Det finns faktiskt låtar jag skrivit som jag inte vågar släppa än, de ligger så nära hjärtat. Det är inte bara guld och gröna skogar att bli förälder. Den stora förändringen, så som jag upplever det, är att jag som förälder har en massa nya egenskaper, både bra och dåliga, som jag inte tidigare visste att jag hade.

Sedan tre år har Erika bott med sin familj i Gävle, men hennes värmländska rötter är alltid närvarande.

– Jag tror att Värmland har färgat min musik. Och värmlänningar dras mot varandra som magneter, det märker jag när jag är ute i landet och spelar. Det finns något gemensamt, något folkligt. Svårt att förklara, det är en känsla jag har. Dessutom ser jag Värmland som Sveriges Nashville – country, rockabilly och rock'n'roll har ett starkt fäste här. Växer man upp på småorter i Värmland så växer man upp med dansband, rockabilly, country och raggare som dunkar plåt. Det är klart man formas av det.

Nya albumets titel- och öppningslåt "I don't give a damn" känns som en programförklaring, är det så du tänkt?

– Ja! Haha, när jag berättade om skivan i USA så insåg jag att den titeln kanske inte var den bästa. I radio så bleepas ordet damn bort, det lät väldigt roligt när jag hörde det. I don't give a PIIIIIP! Typiskt mig att inte tänka på sådant. Men den låten betyder mycket för den beskriver mig både som person och artist. Texten är mig, mitt i prick.

Någon annan låt som betyder lite extra mycket för dig?

– "Rainbow cowgirl". Den handlar om att komma ut som lesbisk och känna att man behöver flytta till en annan, större stad. Tjejen i låten vänder sedan tillbaka till sin hemstad och förstår att hon alltid varit respekterad, hon hade inte behövt sticka. Den är inte rakt av självbiografisk, jag kom ut redan som liten så jag har aldrig gjort det till en grej. Kanske att det hymlas mer om man förstorar upp det. Jag har aldrig känt mig annorlunda.

– Många säger att countryn är konservativ, och i USA är den det på ett annat sätt än i Sverige, men jag har aldrig upplevt något negativt kring att jag är lesbisk. Det känns som en viktig låt och om det fick släppas i USA skulle den kunna göra stor nytta.

Vilka förhoppningar hyser du med nya skivan?

– Jag siktar högt. Det har jag gjort sedan början. Förhoppningsvis blir det några tv-framträdanden och kanske en förbandsturné åt en mer etablerad artist.