Han såg ett ansikte komma farande mot honom genom det tomma nedsläckta köket.
Christian Karlsson bröt ihop totalt för där och då förstod han vad det var som jagat honom genom livet, och fyllt hans kropp, själ, tillvaro med oresonlig oro och obehag.
– Det var Patrik Skogs ansikte. Patrik är pappa till Kevin.
Christian Karlsson, innebandytränaren, känner många unga i Grums och ställer upp när livet stökar. Han hämtar den som inte orkar ta sig längre genom natten, och sitter länge i den kalla gryningen med killen som inte vet vart han ska ta vägen, som ser drogerna som sin enda utväg.
– Det är ett stort problem i Grums, att det är så lätt att få tag på droger. Det är många som säljer sin egen medicin, för att tjäna pengar, vilket gör att drogerna blir väldigt billiga.
När tre unga människor på kort tid avslutade sina liv i Grums, när en 19-åring som betydde mycket för Christian Karlsson och hans familj lämnade dem blev det för mycket.
– Jag måste göra något.
Han drog igång en namninsamling, med krav på kommunen och startade ett eget projekt mot psykisk ohälsa: Ett Grums för alla.
Dag för psykisk hälsa
På lördag arrangerar han (med stöd från kommunen och organisationer) "En dag för psykisk hälsa" i Grums. Temat är de anhöriga. Suicide zero håller i en Våga fråga-utbildning, Andreas Johansson från Arvika pratar om drogmissbruk, Mate Capin om hur psykisk ohälsa leder till kriminalitet.
Sist på dagordningen står det "Kevin-fallet – 20 år av tystnad".
– Här kan man, för första gången, höra Kevins föräldrar berätta om sina upplevelser. Mamma, pappa och Eva deltar också, och Andreas Slätt som skrivit en bok om fallet.
Du?
– Nej, inte jag och inte min bror. Vi är inte anhöriga. Det var oss det handlade om.
Christian Karlsson var sju år när polisen påstod att han och hans lillebror dödat fyraårige Kevin i Arvika. Det skulle dröja 20 år innan de fick upprättelse.
Han är en positiv människa, känner varken bitterhet eller hat mot människorna som begick dessa ödesdigra fel i sin tjänsteutövning men som det har kostat. Christian Karlsson vet vad han talar om när det kommer till psykisk ohälsa.
Anklagelserna trasade sönder familjens tillvaro. Föräldrar och barn slets upp med rötterna och kördes från Arvika.
– Vi hamnade på sjukhuset i Karlstad, på en psykavdelning. Ingen skulle veta var vi var, persiennerna var nerdragna hela tiden och vi fick inte ha kontakt med någon förutom personalen, som var närvarande hela tiden.
Undersökte hjärnan
– Jag har ett minne av att de satte elektroder på mitt huvud, och hur jag åkte in i en maskin, en magnetkamera. De ville kolla om det fanns en skada i oss, om vi var konstiga.
Pojkarna fick bara vara ute och leka korta stunder, och se på tv under högst kontrollerade former.
– De rullade in en sån där tv som man hade i skolan. Det var väl för att vi inte skulle råka se något på nyheterna eller något annat som handlade om oss.
Sedan flyttades familjen till en lägenhet på Frödingshöjd i Karlstad.
– Det var personal med oss dygnet runt, vad vi än gjorde. Men jag har bara positiva minnen av allihop, de gjorde vad de kunde för att vi skulle ha det bra och ha lite roligt. Jag skulle gärna vilja träffa dom igen.
Det finns en person till från den här tiden som Christian Karlsson gärna vill träffa, som han letat efter.
– Jag fick en egen assistent i skolan, som betydde jättemycket. Det är tack vare honom jag spelar innebandy, det var han som köpte min första klubba, jag minns det så väl.
Fosterhem
Det hände mycket omkring honom som sjuåringen inte begrep.
– Föräldrarna kämpade för att få ha oss kvar. Det var familjer som tackat ja till att ha oss som fosterbarn. Men när de fick veta vilka vi var så sa de nej. Bara därför fick vi stanna hos våra föräldrar, men de delade på oss. Robin fick bo hos pappa och Eva i Vålberg, medan jag flyttade till mamma i Kil.
Familjen tog ett beslut som kom att prägla pojkarnas barndom. De skulle hålla tyst utåt, ingen skulle få veta vad pojkarna anklagats för.
Christian började må dåligt.
– Jag fick attacker på kvällarna, inte så att jag blev aggressiv, jag bara skrek och blev så stel att mamma var tvungen att bända upp mig.
Rasade i vikt
Han rasade i vikt, tappade koncentrationen i skolan, som han tyckt så mycket om. Och han blev rädd.
– Jag blev fruktansvärt mörkrädd, och kände mig ständigt iakttagen.
Lätt depression, sa psykologen hans mamma tog honom till.
– Men psykologen visste ju inte vad jag varit med om. Vi berättade inte för någon.
Han minns hur han vände på huvudet var femte sekund när han gick från Konsum i Vålberg, hem till pappa, han kollade bakom träd och bilar, och gick mitt i gatan, rädd för att någon skulle hoppa fram.
Problemen följde honom upp genom åren. Det gjorde hemligheten också. Magont, sa han till arbetsgivaren, huvudvärk, förkylning, han kunde inte med att säga vilken slags smärta som höll honom hemma.
En kväll 2014, fick det vara nog. Christian reste sig från soffan och gick emot rädslan. Han gick mot det skrämmande mörkret i hallen, in mot köket.
– Plötsligt kom det ett ansikte flygande rätt emot mig. Jag föll ihop, grinade, skakade. Tjejen som var med mig förstod ingenting.
Men det gjorde du?
– Jag förstod. Det var Patrik Skogs ansikte. Patrik är Kevins pappa, och jag var väl rädd att han var arg på mig för det han trodde jag gjort. Det var alltså det här, med Kevin-fallet, alltihop hade handlat om. Jag hade alltid lagt locket på, inte ens velat tänka på det.
Nu flög locket av, och han tog sig an de, skulle det visa sig, felaktiga anklagelserna. Han läste allt som fanns om utredningen av Kevins död, och såg tv-program. Han hörde spaningsledaren säga att det var överlagt mord, att femåringen och sjuåringen planerat och genomfört ett mord på sin lilla kompis.
– I Ondskan, ett program som handlade om oss, pratar de om att det finns risk för återfall, att vi kan bli seriemördare.
Bryter tystnaden
Det var ingen medicin för en härjad själ, men trots hälsoproblemen fortsatte han att söka svar. När SVT:s Dan Josefsson sökte samma svar valde Christian och hans bror att, tillsammans med familjen, bryta 20 år av tystnad och medverka i den dokumentär som skulle förändra deras liv och leda till upprättelse.
Men turbulensen kostade på den också. Christians psykiska mående försämrades. Han har just återgått till jobbet efter en längre sjukskrivningsperiod.
– Men nu mår jag bra, säger han. Jag har allt jag kan drömma om.
Han talar vackert om sin hustru Rebecka och hennes fina familj, om huset de renoverar och det nya de planerar att bygga med hjälp av familjen, om jobbet han älskar, om nära och kära.
– Och så har jag blivit pappa. Maximilian är fem månader nu, och om det är något som fått mig att må bra igen så är det han.