Sterner, chefer, Bindefeld och lite ”Lerins lärlingar”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jag vet inte om ni brukar läsa mig på den här sidan, men jag har ju en tendens att med jämna mellanrum vilja slå fast att jag alltid har rätt - eller åtminstone brukar få rätt, förr eller senare.

Nu är det dags igen. Hatar ni självgoda krönikörer så kan ni sluta läsa nu. Annars: häng med. Jag är självgodast av de självgoda, om jag får skryta en smula.

Tidigare i år skrev jag en krönika om att Värmlands museer och Färjestad är skitdåliga på att vårda sin hockeyhistoria som ju på många sätt också är Sveriges historia. Detta efter att ha sett den underbara SVT-dokumentären om Ulf Sterner, Nisse Nilsson och den moderna svenska hockeyns födelse.

Nu läser jag i NWT att den utsökte sportkrönikören Per Mårtensson skriver att Färjestad ger mig rätt och planerar att ta tag i frågan på allvar.

”I en lördagskrönika i NWT nyligen kritiserade Lasse Anrell såväl Färjestad som Värmlands museum för att FBK och Värmlands anrika hockeyhistoria inte tagits tillvara bättre.

– Det har Lasse Anrell helt rätt i! Det här är något vi pratar om och det finns med på vår agenda. Vi har inte visat och bejakat vår fina historia på ett riktigt sätt och det tar vi på allvar, medger Stefan Larsson.”, skriver Mårtensson efter en intervju med den synnerligen kloke klubbdirektören.

Bra så.

Och det är ju enkelt egentligen; det finns inte en enda bra sportbar i USA och Kanada som inte pyntar med sportminnen av kvalitet och på så sätt blir ett eget litet museum. Det är klass, tycker jag. Sportmemorabilia är värdesaker.

På Värmlands museum har snart sagt varje chef avgått sen min krönika.

Men inte nog med det.

Nu hör jag att Ulf Sterner själv och hans fru Pia ska använda en del av alla de tolv miljonerna de mycket välförtjänt vann på Postkodlotteriet till att starta ett eget Sterner-museum. Allt finns ju redan där. Bara att röja mycket bland bråten och snygga till lite och så pynta med en dos Nisse Nilsson och Tre Kronor.

Så kan det gå.

Det går som jag ville, om än med vissa slingriga omvägar.

Det rör alltså även på sig på det Värmlands museum. Utställningsproducenten Susanne Wilhelmsson och Elisabet Yanagisawa, konstintendent, har sagt upp sig från sina tjänster, skrev Värmlands Folkblad efter nyinvigningen av museet i juni i år och man kan ju läsa med enorma bokstäver att det ligger en liten hund begraven här nånstans. Museet fick ju dessutom kritik av många besökare för att skyltarna i hela museet var oläsliga.

Onekligen en liten miss.

Klart cheferna plockade ner skylten.

Vad som är orsak och verkan vet jag inte, bara att det är för mycket ruff och för lite värmländsk kulturhistoria a la hockey.

För övrigt har jag skrivit mycket om Micael Bindefeld också i mina dar, apropå en mediestorm i veckan. Redan 1989 analyserade (hmmm…) jag hans stil med ord som de här i en krönika apropå att han vägrat släppa in Alice Timander (!) på en fest för att hon var för gammal:

”Bindefeld är inte bara nätet, han är också spindeln som äter upp sitt byte, spottar ut resterna, skändar liket och lockar nya offer med att även de kan få bli ett vackert lik. När han påminner kändisarna om deras dödlighet vrider han runt kniven i deras ömhetstörstande själar.”.

Hårda ord. Det får bli hur det vill med det, men 30 år senare kan jag konstatera att hans 60-årsdag blev ett fantastiskt spektakel som blottade fullständigt aningslösa politiker och fjompiga fursteslickare - både bland gäster och festvärdar.

Precis som jag antydde 1989…

Alice Timander var den gången 64 år.

Bindefeld har fyra år dit…

Och en sak lärde jag mig dock av skriverierna om hans fest: nu vet jag i alla fall vilka tre partiledare jag i n t e ska rösta på i nästa val…

På tal om museer som ligger ju Lars Lerins Sandgrund bara ett misslyckat diskuskast från länsmuseet.

Jag har skrivit en del här om den senaste säsongen av programmet ”Lerins lärlingar” och i NWT läser jag att det är högst oklart om det blir en tredje säsong.

Herregud, hur dumma får SVT:s chefer vara?

Hur korkade beslut får de fatta utan att få sparken?

Anledningen är ju enkel i mitt huvud; maken till humanistiskt och feelgood-mättat program existerar inte i svensk tv. Inte ens ”Bonde söker fru” kan konkurrera.

Jag kräver därför att SVT omedelbart fattar beslut och börjar filma en ny säsong och om de inte gör det ska jag personligen jaga dem med blåslampa i tv-huset.

Jag föreslår också att de kryddar anrättningen med att passa på att filma en julspecial med Lerin och Junior och de andra så att vi får något positivt att titta på i jul. ”Lerins lärlingars jul”, typ.

Kan det bli bättre än så? Nej.

Och som sagt: jag hoppas verkligen att jag får rätt även den här gången.

VECKANS BROOS Karin Broos ställer in utställning i Kristinehamn för att chefen sparkats av kommunen. Kan inget om storyn men kompromisslös ryggrad har alltid gjort mig lycklig.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.