Vänskapen inleddes med en blåskatarr.
I dag, efter 30 år som bästisar, ser de sig som bröder. Johan Östling och Björn Ling gjorde hela 150 föreställning runt om i hela landet av showen "Din jävla fegis". Nu stundar premiär för nya föreställningen "Värmländsk voodoo".
Trots det breda genomslaget genom roller som olika värmländska kufar i Ulf Malmros produktioner för bio och tv var det aldrig någon självklarhet att duon skulle kunna locka publik med en egen show på en teaterscen. Än mindre att det skulle fungera på bortaplan, utanför Värmland. Till en början gick det trögt. Bänkrader ekade tomma. Vissa kvällar gick de back. Men med tiden kom duon att locka allt fler, om det fungerade hyfsat i till exempel Jönköping, så såg de till att återvända dit. För varje besök möttes de av ett allt mindre eko, bänkraderna blev allt mer välfyllda. Snart fyllde de lokaler runt om i landet och i dag är platser som Uddevalla och Vara starka, säkra publikfästen. Trägen vinner.
När NWT besöker humorduon i replokalen berättar Johan Östling och Björn Ling hur de for runt i landet och genom varje scenframträdande planterade något som grodde till en snackis. Djungeltrumman är det bästa gödslet för att skörda publiksiffror.
Showen de gnuggade in var "Din jävla fegis". Det var deras första helt på egen hand – inget band, inga erfarenheter utöver deras egna.
– Vi ville göra ett rakryggat försök att klara oss själva, börjar Johan.
– Men det var omöjligt att förutse hur det skulle gå.
Han minns en kväll med 56 betalande i en väldigt, väldigt stor konsertsal.
– Då gällde det att hålla humöret uppe. Från början ville vi ha med ett helt band, men det tillåt inte ekonomin och i dag känns det som att det är vår grej att det bara är vi två på scenen. Det är inte en massa dansare och ledskärmar.
När de gjorde den sista föreställningen hade "Din jävla fegis" setts av ungefär 50 000 personer.
"Ett tåg som rusar"
Med i replokalen finns också Mats Berglund och Bosse Gustavsson. Mats regisserar den nya showen "Värmländsk voodoo" och Bosse har sedan många år varit Johan och Björns producent. Även om själva föreställningen helt och hållet är Johan och Björns, tarvar verksamheten alla fyra för att fungera. Mellan dem är tankegångarna snabba, referenserna solklara. De duckar vant för varandras skrattsalvor.
– Johan och Björn är som ett tåg som rusar i väg, förklarar Mats.
– För min del som regissör handlar det om att stötta och göra punktinsatser mer än att ändra något som redan fungerar. Ibland får jag dra i bromsen, ibland lägga in en annan växel.
– Vi kan likna det vid att jag och Johan har möblerat ett rum som du kommer och möblerar om, skrattar Björn men Mats håller inte riktigt med.
Johan förklarar:
– Det behövs ett tredje ansikte som ger oss idéer och tycker och tänker, annars är det lätt för oss att fastna i samma hjulspår. Vi måste hela tiden rannsaka oss, vara kritiska och skotta fram något som känns nytt och fräscht.
Han stryker mustaschen och tar upp tråden.
– Mats har en humor som både jag och Björn kan skratta ihjäl oss åt. Vi litar på honom. Han har varit väldigt viktig i många bitar av den här föreställningen.
– I vår arbetsmetod ser vi till att ha roligt, konstaterar Mats och enar samtliga.
"Härligt att vara två"
Johan och Björn möttes för första gången på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Båda trivdes på musiklektionerna och när de sprang på varandra i kafeterian en eftermiddag när ingen annan var där började de språka. Johan hade trumpinnar i bakfickan minns Björn.
– Jag minns också att jag var otroligt kissnödig den dagen. Hade säkert blåskatarr eller något liknande. Så jag ville hela tiden ut och gå och Johan hängde med. Vi hamnade vid replokalen jag hade med bandet Beautiful Lovemakers.
– Det här var 1990, noterar Johan.
– Vi matchade varandra. Att umgås var direkt så behagligt och gött. Vi har inte släppt taget sedan dess. Jag tänker aldrig på det, men nu när du frågar så inser jag, gud vad vi har gått igenom under alla de här åren. Så fint!
Björn tystnar för en sekund, Johan tar vid. Det ständiga växelbruket.
– Att få jobba med samma person under så lång tid är fantastiskt. Vi har haft förmånen att få göra både film och tv. Vi gör turnerande teater och vi har spelat i rockband tillsammans. Tänk att få göra det med sin bästa vän.
Under alla resor till och från föreställningar och rep har duon vid flera tillfällen pratat om hur lyxigt det är att vara två. De axlar gemensamt ansvaret för publikens alla förväntningar och står bredvid varandra i med- och motgångar. Samtidigt är de väl medvetna om olikheterna mellan dem.
– Vi är väldigt olika. Det tar vi upp i den nya showen. Som på mornarna när vi ses, det räcker med en blick så vet vi vem av oss som får ta rollen som den peppande. Vi pratar aldrig om det, men så fungerar det. Jag ser direkt om dagen har börjat stressigt för Björn, om vardagspusslet kärvar eller vad det nu är, då tar jag på mig en mer stöttande roll. Det är – återigen – jävligt härligt att vara två. Den ene kan skyffla energi på den andre.
Bosse flikar in:
– Ofta när två arbetar så tätt ihop uppstår det avundsjuka. Men jag har aldrig sett skymten av det mellan Johan och Björn. De är helt prestigelösa. Det är väldigt ovanligt i den här branschen.
– Jag vettefaan, trevar Johan.
– Vi har känt varandra så länge, händer det Björn något roligt så händer det mig också.
– Vi sitter som ihop, menar Björn.
– Det som jag och Johan gör tillsammans, det är huvudgrejen för oss båda. Det är väldigt viktigt för mig. Allt annat vi gör möjliggör det vi gör tillsammans.
– Vår vänskap fyller snart 30 år, vi har blivit som bröder, konstaterar Johan och sätter händerna mot knäna.
Bosse:
– Det är något väldigt gulligt med två medelålders män som ringer varandra varje dag.
"Ärlig-på-riktigt-humor"
I ett försök att karaktärisera den humor som kännetecknar de båda säger Johan att det kan finnas en viss trovärdighet i det de gör, eftersom de utgår i från sig själva.
– Sedan har vi alltid utgått ifrån det här, fortsätter han och syftar på Karlstad och Värmland.
– Vi har aldrig haft någon längtan efter att göra trendig eller modern humor. Kalla det igenkänningshumor eller vad som helst, för oss är det viktigt att vi inte skapar någon jävla distans till publiken. Snarare att man hittar beröringspunkter, att man som publik kan konstatera "Det är likadant för mig!". Ofta gör vi humor av det faktum att ibland räcker man som människa inte riktigt till.
Mats har en sammanfattade analys:
– Saker man inte förstår, men som man vill och behöver förstå. Det handlar era grejer ofta om. Era liv är ju precis som alla andras, nickar han mot Johan och Björn.
– Igenkänning kan ge publiken en slags styrka. Där någonstans tycker jag att ni befinner er, säger Mats och inväntar reaktioner.
– Jo, kanske, medger Johan.
– Stämmer nog, tycker Björn.
– Humor med substans. Använder vi saker ur våra egna liv kan vi strössla mer med ärlig-på-riktigt-humor. För oss handlar det mycket om att erkänna våra egna tillkortakommanden.
Kaffet tar slut och efter några snabba sekunder för fotografering hastar Johan i väg då han i brådrasket behövs någon annanstans. "Värmländs voodoo" har premiär på Scalateatern i Karlstad i kväll. Ytterligare 35 föreställningar är bokade runt om i landet under hösten och efter nyåret väntar lika många till. Vara är redan utsålt. Utöver showen är duon aktuella med sin podcast. Dessutom programleder Johan Östling höstens runda av TV4:s "Hela Sverige bakar" med Tina Nordström och Björn Ling är musikalisk sidekick i "Alla för en" på SVT.