De har fått kämpa för att hålla sig över ytan under tonåren. Närståendes bortgång, struliga relationer, mobbning och droger har präglat deras uppväxt, men ändå har de inte fått den stöttning de behövt.
När 19-åriga Rebecca Johansson försökte ta sitt liv första gången var hon bara elva år. En skolgång som präglades av mobbning och utanförskap blev ganska snabbt för mycket att hantera.
– Jag blev retad för att jag var tjock och lång. Jag hade inga kompisar och blev alltid slagen, doppad i toan och knuffad, berättar hon.
– När pappa dog sa de att jag skulle gå samma väg, så jag tänkte att jag lika gärna kunde lyssna på dem.
Hon hade skrivit ett självmordsbrev som hennes mamma skulle hitta, men som tur var misslyckades försöket. Mobbningen fortsatte ändå under hela grundskolan och redan i slutet av mellanstadiet kom drogerna in i bilden. Där har de funnits kvar ända fram till i våras.
Förlorade mamma
Efter pappans bortgång fick Rebecca kontakt med skolkuratorn och samtalen fortsatte ända fram till grundskolans slut.
I gymnasiet fick hon nya vänner och hon kunde äntligen känna att hon dög. Hon klarade sig igenom tre år av plugg och för bara några månader sedan sprang hon ut med studentmössan i handen och lättnad i bröstet. Men lättnaden och glädjen blev kortvarig.
– I juli dog mamma i cancer, säger hon.
Sjukdomsbeskedet fick de i våras, och sedan gick det snabbt. Efter att ha spenderat månader vid mammans sida, och hjälpt henne med vardagsrutiner hon inte längre kunde klara av själv, fick Rebecca hålla mamman i handen när de sista andetagen togs.
Eftersom Rebecca är myndig finns det inget system som automatiskt fångar upp henne. Att själv ta kontakt med vården är inget hon förmår just nu.
– De har aldrig hjälpt till förr. Mamma försökte ringa vårdcentralen åt mig innan hon dog, men inget hände. Jag litar ändå inte på vuxna längre.
Hur mår du nu?
– Skit. Om man får säga så? Jag mår skit.
Var problembarnet
Viktoria Källback, 20, fick utstå mobbning under både förskolan och början av lågstadiet. Strax innan hon skulle fylla elva berättade hon dessutom för sina föräldrar att hon blivit sexuellt ofredad av en bekant till familjen.
– Polisen tog inte emot anmälan "eftersom barn faktiskt kan ljuga" och mina föräldrar ville tysta ned det, säger hon.
I samma veva började hon visa upp en ny sida i skolan. Helt plötsligt kände hon en konstant aggression. Hon skrek, välte bord och stolar, skällde ut sina lärare och blev flera gånger kallad till rektorn.
– Jag ansågs vara problembarnet både hemma och i skolan, men det var inte riktigt någon som gjorde något åt det. Ingen som frågade hur jag mådde och varför jag var så arg.
"Jag förlorade allt"
När det var dags för högstadiet hade Viktoria hamnat i äldre sällskap och fastnat för droger. Hon struntade i skolan, var aldrig hemma och hon gick från att bli mobbad till att mobba. Hon mådde sämre och sämre och till slut hamnade hon hos BUP.
– Där förklarade jag väldigt öppet varför jag mådde dåligt. Jag nämnde alla anledningar jag kom på, men det enda som hände var att jag fick en massa diagnoser.
– Så fort diagnoserna var satta fick jag inga fler samtal. Det kändes som att all tid och energi jag lagt på att gå dit var helt i onödan.
Med ett papper som intygade att hon bland annat var deprimerad, hade adhd, posttraumatiskt stressyndrom och en rad andra diagnoser försökte hon att återhämta sig och få ordning på sitt liv. Precis när allt började ljusna, när hon hade läst upp sina betyg och lärt känna nya vänner, kom bakslaget.
– Jag var på topp. Men sen, den 10 juni 2017, kom två poliser hem till mig och berättade att de hittat min pappas kvarlevor.
Viktorias pappa hade tagit sitt liv.
– Han hade nyligen sagt till mig att han skulle ta ikapp tiden han hade förlorat med mig under uppväxten, men det hann han aldrig göra.
– Det kändes som att jag förlorade allt.
KBT var en besvikelse
Det följande året präglades av droger och ingenting fungerade som det skulle. Viktoria fick kontakt med vården som lät henne sjukskrivas från skolan under ett år. Något stödsamtal under den tiden blev inte av.
– Jag klarade att hålla mig uppe en stund efter att sjukskrivningen gick ut. Fram till slutet av 2018. Då brast det. Jag orkade inte lämna mitt rum. Inte duscha, inte äta, inte göra någonting alls.
Hon tog återigen upp en vårdkontakt och fick äntligen börja med terapisamtal.
– Jag fick träffa en KBT-terapeut sex gånger. För varje gång skulle vi prata om en jobbig sak som hänt i mitt liv.
– På 55 minuter skulle jag alltså sammanfatta saker som min pappas död. Det enda jag fick höra var att jag inte skulle gå och grubbla över det, att jag skulle släppa det. Men hur ska jag någonsin kunna göra det?
Hade svårt att sätta ord på känslor
Samuel Ljung sitter och lyssnar på sina två vänner med förstående blick. Han fyllde 20 år i våras och är just nu, som han själv beskriver det, på en resa bort från drogproblem och panikångest.
– Just skolan var liksom alltid väldigt lätt för mig, börjar han.
Han berättar att han själv inte riktigt vet när eller hur hans problem började, men att han redan som barn hade svårt att prata om sina känslor.
– Jag höll allt inne och grubblade mycket för mig själv. Vad jag tänkte på vet jag inte riktigt.
Han utvecklade ett självskadebeteende på grund av en inre frustration som till slut var tvungen att ta vägen någonstans.
– Jag slog ofta näven jättehårt i träd och liknande, och sen när jag gick i högstadiet började jag röka och prova på droger. På grund av det hamnade jag i dåligt umgänge och har väl hållit på med det ända fram till ganska nyligen.
"Jag bara bröt ihop"
Under sommaren 2018 började han uppleva obehagliga attacker som varje gång varade i mellan 30 till 40 minuter.
– Ibland hände det flera gånger per dag. Jag kunde aldrig beskriva vad det var som hände, men jag bara bröt ihop och ville inte leva.
Han tog upp detta med sin kurator, som han hade sökt upp för att få hjälp med sin aggressionsproblematik som, sedan barnsben, bara hade växt.
– Han sa att det lät som att jag hade alla symptom för panikångest. Det var helt nytt för mig.
Tillsammans med sin kurator försökte han få rätt verktyg för att hantera attackerna.
– I början ville jag bara ringa en kompis och ha någon att vara med när det hände. Men min kurator sa åt mig att försöka överleva det ensam, för att kunna bygga upp ett lugn i att jag klarar det själv. Och det hjälpte.
Fyra askar Atarax
Något som inte kuratorn visste om var dock att drogerna fortfarande var en del av Samuels liv.
– Jag var helt vårdslös med min kropp. Om någon gav mig något stoppade jag i mig det utan att riktigt tänka efter.
Bara några månader efter att ångestattackerna hade avtagit kom de tillbaka, med mer kraft än någonsin.
– Jag hade precis fått ett nytt jobb, men klarade inte av att gå dit. Ibland bröt jag ihop så fort jag satte mig upp i sängen och ibland när jag bara hade en minut kvar till entrén.
En läkartid bokades, för att kuratorns rekommenderade sjukskrivning skulle gå igenom, men därifrån kom Samuel endast med milda ångestdämpande mediciner och ett dåligt humör.
– Han satt där, med hela min journal, typ hela min livshistoria. Han tittade på mig bittert och sa "jaha, och vad kan jag hjälpa dig med då?". Jag försökte förklara, men han verkade bara tycka att jag överdrev. Jag fick fyra askar Atarax, men inget läkarintyg. Så under sjukskrivningen fick jag inte en krona.
– Efter det har jag inte träffat varken läkare eller kurator.
I stället har han fokuserat på ett annat problem i sitt liv – drogerna. Under våren berättade han om beroendet för sina föräldrar och under slutet av juli påbörjade han en avgiftningsprocess.
– Jag mår jävligt mycket bättre nu. När det kommer till panikångesten är det inte bra, men jag kan oftast hantera det.
Snabba med mediciner
En av sakerna vännerna har gemensamt är att de någon gång under livet har fått någon typ av samtalsterapi. Ändå känner de sig svikna över vårdsystemet och upplever att ingen har lyssnat på deras rop på hjälp.
– När man väl får hjälp är de så himla snabba med mediciner, men de har inte tid att prata, säger Viktoria och de andra nickar instämmande.
– Sedan känns det inte som att de lyssnar på en om man väl får prata med någon. Jag kände inte att jag blev tagen seriöst när jag var liten, till exempel. Jag fick höra att "alla barn mår dåligt ibland", säger Rebecca.
Samuel nämner att han tror att det skulle behöva läggas mycket mer pengar på psykvården då det just nu inte känns som att de hinner med det de borde göra.
– Ibland tar det tid att våga öppna sig och därför måste det finnas både tid och tålamod. Det måste också finnas en förståelse för att man kanske vill byta kurator eller psykolog, eller vad det nu är. Personkemi är jätteviktigt och det ska inte behöva ses som att man är kräsen.
Droger – en för enkel genväg
Alla tre säger att droger är en alldeles för enkel genväg till välmående när man känner att allt annat fallerar. Sedan olika lång tid tillbaka har de varit drogfria, men de minns mycket väl hur tankarna gick för bara några månader sedan.
– Det är en lång väg att gå genom vården för att hamna rätt. Det är så många steg och det tar tid. När man mår som sämst vill man ha en snabb lösning. Man vill må bra direkt, säger Samuel.
– Det finns för många flykter som går snabbare än vården. Droger är en av dem. Att ligga med någon bara för att känna sig värd något, är en annan utväg, säger Rebecca.
De är medvetna om att resurserna inom psykiatrin och vården överlag inte alltid räcker till och att det inte handlar om enskilda behandlares ignorans.
– Men det kan vara så mycket lättare att ta ett piller eller en joint och glömma allt för en stund, i stället för att sätta sig och skriva ihop ett brev till vårdcentralen och försöka sammanfatta varför man mår dåligt, säger Viktoria.
Förebilder är viktigt
Psykisk ohälsa är ett hett ämne och om man backar bara några år tillbaka i tiden såg samtalen inte allt ut på samma sätt som de gör idag. Det är något som alla tre ser på med lättnad, men det finns också en risk för att diskussionen leder åt fel håll.
Svårt att definiera ohälsa bland ungdomar– Det har fått ett uppsving och det är jättebra. Men det känns viktigt att prata om det på rätt sätt i så fall. Det har blivit vanligt att man kastar ur sig saker som "åh, jag är så deprimerad" fast man egentligen inte är det, säger Samuel.
– Det kan göra att problemet inte tas på allvar och att man fortfarande blir rädd för att prata om det på riktigt.
Rebecca håller med:
– Det är lätt att säga "jag har ångest" men när man går in på det djupare, typ som självmordsförsök, känns det fortfarande som att folk är för rädda för att prata om det.
Vad tror ni att man kan göra åt det?
– En grej kan väl vara att prata mer om det i skolorna. Kanske låta kändisar, som själva haft problem med psykisk ohälsa, komma och föreläsa så att ungdomar får upp ögonen för vad det egentligen handlar om och att man inte är ensam, säger Samuel.
Hur hanterar ni ert mående, just nu?
– Vi har varandra.