Stressen golvade Thomas: "Jag blev sängliggande"

Panikkänslan kom smygande när Forshagabon Thomas Josefsson körde enduro.

Några månader senare klarade han nästan bara att äta och sova.

Nu är han på väg tillbaka.

– Jag jobbade väldigt mycket. Jag reste väldigt mycket och samtidigt så hade jag två små barn med ett års mellanrum, berättar Thomas Josefsson. Då blir det ju väldigt mycket, men det blir väldigt lite sömn.

Intervjun görs per telefon. Han har svårt att sitta stilla längre stunder och då känns det bekvämast så här.

Han berättar om tiden för sådär fem år sedan. Då hade han ett säljområde som sträckte sig från Stockholm till Malmö och en aktiv fritid med musik, motorsport och skateboard. Han kunde köra 120 mil på en arbetsdag.

– Jag trivdes med stress, men sedan började jag känna när jag var ute och körde enduro att jag något liksom inte var rätt. Jag kunde inte slappna av riktigt. När jag hamnade i vissa situationer så märkte jag att jag nästan fick små panikattacker.

Cirkeln krympte

Till att börja med trodde han att han bara var trött och försökte sova mer, men det hjälpte inte.

– Allting blev bara jobbigare och jobbigare. Jag kunde inte åka på möten som planerat, jag orkade helt enkelt inte. Jag var trött och slut.

Några månader efter de första känningarna blev han sjukskriven och beskriver hur hans tillvaro snabbt krympte ihop.

– Cirkeln med vad jag kunde göra blev mindre och mindre. När jag fick för mycket stress omkring mig blev jag svettig, pulsen gick upp och jag mådde så jävla dåligt. Alla som har fått en panikattack av något slag vet ju hur det känns.

– Till slut var det så dåligt att jag låg i sängen. Jag kunde inte se på någon serie eller något tv-program, för det var jobbigt med ljud... Jag sov och käkade i princip. Jag blev totalt sängliggande ett tag.

Det blev en instängd tillvaro.

– Jag låste in mig i en bubbla som var så liten och slog bort allting annat.

Han klarade inte att besöka sin äldsta dotter eller sina föräldrar.

Tappade kontrollen

Panikattackerna var plågsamma.

– Jag har jättesvårt för att tappa kontrollen, och när du får en panikattack så har du ingen kontroll. Den kan komma när som helst och hur som helst och det är det värsta som finns för mig.

Han berättar hur han inte ens tog sig till Forshaga centrum och hur hans kbt-terapeut i Karlstad en gång fick komma ut till honom i bilen, för att han inte klarade att gå ut.

– Vi satt i bilen i tjugo minuter, sedan fick hon gå ut, för då var jag tvungen att åka hem. Jag hade utslag över hela halsen.

Men terapin var nyttig.

– Hon lärde mig "det här händer i din kropp, så här ser det ut" och då började jag få en uppfattning om vad det är som händer i kroppen och jag lärde känna mig själv och alla signaler på ett mycket tydligare sätt.

Thomas Josefsson fick också medicin, som kapade av de värsta topparna på panikattackerna.

– Det gjorde att det blev mer hanterbart. Där emellan satte jag upp små mål hela tiden, "nu ska jag ha barnen en timme i dag" eller "nu ska jag till stan".

Tre år efter att han blev sjukskriven klarade han att besöka sin äldsta dotter och sina föräldrar igen.

– När jag fick chansen att göra det, det var oslagbart. Allt sådant som jag gör igen är så underbart.

Han minns när han lyckades ta sig till Skutberget.

– Det var soligt, kommer jag ihåg, och jag kunde njuta och kände ingen panik. Det var en hejdlös upplevelse, för jag kände att jag fick tillbaka lite frihet. Även i dag slåss jag för att kunna få tillbaka mitt gamla jag, att kunna åka vart jag vill och göra vad jag vill.

Kunskapen hjälpte

Att söka och få hjälp har varit a och o.

– Det första året eller så där så försökte jag själv, men jag behövde ha hjälp, jag behövde ha förståelse.

Kunskapen om vad som händer i kroppen har också hjälpt.

– En panikattack är jättejobbig för stunden, men du kan rida ut den och när du får det förklarat för dig så blir det inte lika jobbigt.

Han började bryta sjukskrivningen med att arbetsträna på en tatueringsstudio i Forshaga i ett år.

– Jag träffade mycket folk och det hände mycket saker spontant, vilket jag hade svårt med, men tack vare det fick jag tillbaka en liten del av livet.

I dag jobbar han på Top Car i Karlstad, men är fortfarande deltidssjukskriven.

– De har varit jätteförstående för min situation och fokuserat på att jag ska ha det bra.

Han berättar också om all hjälp han fått av sin sambo och hennes familj, sina föräldrar, syskon och vänner som hört av sig.

– Utan det hade det aldrig gått.

Brutet tabu

De flesta som är sjukskrivna för olika psykiska diagnoser i Värmland är kvinnor, men männens andel ökar, liksom det totala antalet.

– Det är inte lika tabu nu, säger Thomas Josefsson. Förr var du svag, då var det något fel på dig. Men jag tror att det har blivit mer tolererat och folk har gått ut och pratat om det så fler fattar att det inte är farligt, det är ingenting att skämmas över.

Är det något i samhället som bidrar till att de här problemen verkar öka?

– Konkurrensen är hårdare och hårdare och folk jobbar mer och mer. De tar sig inte tid att slappna av och njuta av livet, utan det blir väldigt resultatfokuserat.

Thomas Josefsson pekar på vikten av att sätta gränser.

– Det får inte bara bli jobb, jobb, jobb, utan du måste låta kroppen vila, återhämta sig. Våga säga nej framför allt om det är en uppgift där du känner att "tar jag på mig det här så blir det för mycket". För jag tog på mig alldeles för mycket.

Ser annorlunda på livet

I dag ser han lite annorlunda på livet än innan han blev sjukskriven.

– Man lär sig uppskatta allting på ett helt annat sätt. Att må bra, det är något man aldrig kan ta för givet. Bara att kunna vakna upp, känna att man är på bra humör, har energi och ork, den där känslan av att ingenting är omöjligt.

Han hoppas att hans berättelse kan få andra att söka hjälp tidigt.

– Någon som har de här tecknen kanske inte behöver ramla lika djupt ner i gropen som jag gjorde. Det är viktigt att lyssna på vad kroppen säger, för annars stänger den av till slut.

Andra delar i serien: