Noggrannhet utan undantag

Signerat
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Men mycket tyder också på att det finns flera fall där vården varit för snabb med att bekräfta det som barnet själv upplever som könsdysfori, skriver Agnes Karnatz.
Foto: Rick Bowmer/AP
I fallet med könsbekräftande vård bör det dock vara enkelt att konstatera att det är viktigare att vården inte gör fel, än att den snabbt kan slussa unga människor till behandling, skriver Agnes Karnatz.

Går det för snabbt eller för långsamt att genomgå utredning för könsdysfori och därefter påbörja könsbekräftande behandling? Svaret skiftar beroende på vem man frågar. Från flera vårdinrättningar och transpersoner med egen erfarenhet rapporteras om årslånga köer till behandling. Å andra sidan varnar nu en grupp föräldrar, vars barn sökt sig till den könsbekräftande vården, på DN Debatt (4/9) för stora brister i både utredning och behandling.

De 17 föräldrarna har barn som i tonåren börjat uttrycka tvivel över sin könsidentitet. De flesta är flickor och många har en eller flera diagnoser i autismspektrumet. Föräldrarna menar att vården är alltför snabb med att agera i enlighet med barnets eget avståndstagande från den egna kroppen, utan att tillräckligt överväga andra alternativ. När föräldrarna sedan tvekar inför att barnen ska behandlas medicinskt för könsdysfori, händer det att de blir anmälda till socialtjänsten.

Föräldrarna som skrivit debattartikeln vittnar om vården i Stockholms län, och det är möjligt att bemötandet av unga med misstänkt könsdysfori varierar i olika delar av landet. Men liknande kritik har även framförts av flera forskare, verksamma vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska universitetssjukhuset (SvD 13/3).

Forskarna bekräftar på flera punkter de 17 föräldrarnas upplevelse. De kallar hormonbehandlingen av barnen för ett experiment, just för att forskningen på området fortfarande är begränsad. När forskarna sökte statliga forskningsmedel för en studie av de långsiktiga effekterna fick de nej.

De olika signalerna om den könsbekräftande vården tyder på att det förekommer två olika typer av allvarliga situationer. Det finns unga personer som verkligen mår dåligt just för att de har könsdysfori, och som lider längre än de skulle behöva i köer innan de kan få en diagnos och därefter den behandling som är lämplig för just dem.

Men mycket tyder också på att det finns flera fall där vården varit för snabb med att bekräfta det som barnet själv upplever som könsdysfori. Hos barn som visat tecken på detta först i tonåren odlas dessutom en befogad tvekan hos föräldrarna, inte minst eftersom hormonbehandlingen leder till stora konsekvenser för kroppens utveckling under puberteten.

I fallet med könsbekräftande vård bör det dock vara enkelt att konstatera att det är viktigare att vården inte gör fel, än att den snabbt kan slussa unga människor till behandling. Kontrollerna finns just för att tecknen på könsdysfori också kan bero på något helt annat, som kräver annan behandling.

Felbehandling med hormoner kan dessutom vara katastrofal, både för den enskilda personen men i längden också för den könsbekräftande vården. En vårdform som alltför ofta felbehandlar kommer att beläggas med ytterligare kontroller och i värsta fall förbjudna behandlingar.

Det är rimligt att vara frustrerad när behandling dröjer, men försiktigheten finns där för allas skull.

Agnes Karnatz

Svenska Nyhetsbyrån

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.