Svenska folkets förtroende för att våra politiker skall klara av att ta sig an den ökade gängkriminaliteten, med skjutningar, sprängningar, mord och våld, fick sig föga förvånande en ordentlig törn i helgen. Någon politisk vilja till breda och verkningsfulla uppgörelser fanns det inte.
Redan från början såg det mörkt ut. Samtalen mellan partierna kom visserligen till efter initiativ från Moderaterna, men det var upp till den rödgröna regeringen att kalla in till dem. Och då valde de att göra en politisk markering genom att utesluta Sverigedemokraterna. Där och då sänktes förhoppningarna om att det skulle kunna gå att komma överens.
Varje överenskommelse med de rödgröna som skulle innebära en mer urvattnad kompromiss för de borgerliga skulle ofrånkomligen spela SD i händerna, som då skulle kunna framstå som det enda parti som tog den ökade brottsligheten på allvar. Men man kan ju undra vad regeringen tror sig ha vunnit på det här, att agera så att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i helgen såg sig nödgade att lämna samtalen? Det borde ju vara en prestigeförlust för dem, och att utmåla de andra som tjuriga hjälper föga när det är avhopparna som har de skarpaste förslagen.
Viljan att än en gång markera avstånd mot SD verkar ha tagit överhanden. Det var den inledande reaktionen. Därför är det heller inte så förvånande att Centerpartiet också ville fortsätta samtalen – de har ju visat samma prov på beröringsskräck inför SD och verkar nu dessutom vara större tillskyndare av januariöverenskommelsen än Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna hade egentligen inget val om de ville framstå som trovärdiga i sin rättspolitik. De allra flesta av de 34 punkter som regeringen nu själva lägger fram är förvisso bra – och M, KD och L tänker också rösta för dem när de kommer upp i riksdagen – men de är helt otillräckliga. Många borgerliga förslag var regeringen inte beredda att ta med.
Att kompromissa bort förslag som ändå kan ha god chans att kunna röstas igenom vore också dålig politik. Nu kan man ju pröva om det trots allt inte finns en majoritet i riksdagen för till exempel fler övervakningskameror i utsatta områden, en helt slopad straffrabatt för unga vuxna, slopad mängdrabatt för straff eller sänkt gräns för obligatorisk häktning, för att nämna några av de ratade förslagen.
Nu är inte de borgerliga avhopparna helt oskyldiga heller. Det är tydligt att de vill knipa politiska poänger på en viljelös regering som inte verkar se stundens allvar. De har själva förr om åren inte förbättrat situationen för rättsväsendet, trots att behovet varit påkallat länge. Och för partiledarna att resa på födelsedagsfest till Tel Aviv mitt under de känsliga förhandlingarna sänder fel signaler om hur allvarligt man ser på problemen, även om det var andra som stod för själva förhandlingarna.
Det hela kanske ändå slutar hyfsat bra. Nu får de rödgröna lägga fram sina 34 förslag, som lär röstas igenom, och sedan kan M, KD och L komma med sina som kanske också har stora möjligheter att röstas igenom. Men politikerna har med den här cirkusen skadat sitt eget förtroende hos svenska folket.