Karin Broos: ”Framgång och pengar har inte gjort mig lyckligare"

Mor och dotter Karin och Stella Broos lever privilegierade liv.

Myntets baksida är den inre skörheten som har gått i arv.

– Jag skulle inte vilja vara ung i dag, säger Karin Broos.

Klockan fyra på morgonen kliver trebarnsmamman Stella Broos ur sängen och jobbar till långt in på natten. Så ser vardagen ut när hon har som mest att göra som konstnärlig ledare för Alma Löv museum i natursköna Smedsby.

– Den här sommaren har varit väldigt tuff. Jag har knappt sett barnen, min man Harald tar i stort sett hela ansvaret hemma. Ibland önskar jag att jag hade ett arbete som jag tyckte mindre om. En stor sorg är att jag på grund av mitt arbete alltid missar barnens sommarlov.

Stänger av känslorna

Hon ställer skyhöga krav på sig själv.

– För att orka stänger jag av mig själv känslomässigt. Släpper man in känslorna raserar allt, då bryter man ihop. Det värsta är när man ska växla tillbaka till en lugnare tillvaro med vanliga arbetstider. Då blir jag nästan likgiltig, apatisk.

Säsongen är över, men Stellas schema är ändå späckat och hon säger att hon "inte är klar i huvudet" när hon slår sig ner i fåtöljen hemma hos föräldrarna – konstnärsparet Karin och Marc Broos.

Hon berättar om en semesterresa med familjen till Kuba, som hon verkligen hade längtat efter:

– De två första veckorna kunde jag inte andas och fick panikångestattacker, det gick inte att komma ner i varv.

35-åriga Stella Broos är medveten om att hon balanserar farligt nära gränsen till utbrändhet. Det skulle inte vara första gången hon faller dit:

– Det kom som en chock när jag gick in i väggen för några år sedan. Jag var van vid att prestera och trodde att jag var kapabel att orka hur mycket som helst. Men kroppen sa ifrån rent fysiskt. Jag orkade inte gå upp ur sängen, gå till affären eller träffa människor. När jag skulle hämta barnen satt jag kvar i bilen och grät. Det var en hemsk tid.

Hon har aldrig sjukskrivit sig, förutom när hon var utbränd.

– Jag har extremt hög arbetsmoral oavsett vilket jobb jag har haft.

Att digna under stress och press är Stella Broos långt ifrån ensam om.

– Det är svårt för många kvinnor att ha högpresterande jobb och barn samtidigt. Jag känner faktiskt ingen som säger att de är harmoniska eller har tid. När jag var gravid och hade en bebis tillät jag mig aldrig att lägga mig och vila på dagen. Det tror jag kommer lite från pappa, han var strikt och hade stark pliktkänsla. Vi fick aldrig sovmorgon, till exempel. Men man kan ju inte klandra sina föräldrar, som vuxen har man sitt eget ansvar för hur man vill leva sitt liv.

Skuld över ”lyxproblem”

Hon gillar inte att stå i rampljuset. Drivkraften är att lyfta fram andra.

För henne var det en självklarhet att engagera sig ideellt under och efter flyktingvågen, bland annat har hon undervisat och ordnat sysselsättning åt ensamkommande ungdomar.

– En av dem hade psykosomatisk stress och blev förlamad i halva kroppen. Jag minns att jag skjutsade de andra killarna till Torsby sjukhus för att de skulle få hälsa på honom, innan jag själv åkte till museet. Kontrasten var stark mellan deras liv, vad de hade varit med om, och mina egna lyxproblem. Vilken rätt har jag att vara deprimerad och må dåligt i mitt liv? Det ligger väldigt mycket skuld i det.

Att bosätta sig på landet var drömmen om frihet, att leva enkelt. Ha mycket tid för barnen, gå i skogen, kanske skaffa djur.

– Folk som hälsar på tycker att det verkar vara en fantastisk tillvaro med tillgång till naturen. Men det skapar en enorm ångest att ha det här vackra landskapet så nära men aldrig riktigt ha tid att ta det till sig när man jobbar så mycket, säger Stella.

Är priset för högt i slutändan?

– Jag får ju så mycket tillbaka av mitt arbete, annars skulle jag inte lägga ner så mycket tid. Men jag ställer mig ofta just den frågan och periodvis upplever jag att det faktiskt är det.

Mamma Karin Broos är märkbart stolt över Stella men tycker att hon jobbar för hårt.

– För att det ska bli en förändring måste man själv komma till insikt. Det stora problemet är ju att det är så svårt att säga nej, säger hon.

****

Tidigare artiklar i serien:

****

Under döttrarna Stella, Sissela och Saras uppväxt ansträngde sig Karin Broos för att de inte skulle må lika dåligt som hon själv gjort som ung.

– I botten är man väldigt lika även om tiderna ändras. På 60-talet påverkades man av modellen Twiggy, som såg sjukt smal ut. Ätstörningar förstörde många år av min tonårstid. Då kom också många existentiella frågor och det var mycket upp och ner i psyket.

– Hemma fick vi aldrig beröm hur duktiga vi än var när jag växte upp, för det kunde stiga en åt huvudet. Jag var istället väldigt berömmande, men det var inte alls bra att göra så. Det kan ge dålig självkänsla om allt som är bra hänger ihop med prestationer. Skulle det där falla bort finns inget kvar, säger Karin.

Dagens stress avskräcker

Karin Broos har inte gjort någon hemlighet av sina många traumatiska upplevelser, som satt djupa spår i henne. Sjuka systerns tidiga död, bästa väninnan som mördades, dödsfödseln av en flicka. Cancersjukdom och plötslig näthinneavlossning med risk för blindhet.

Hon hade hunnit fylla 58 år när hon slog igenom nationellt som konstnär hösten 2008. Priserna för hennes tavlor sköt i höjden, plötsligt kunde en enda tavla klubbas för uppåt 800 000 kronor på auktion.

– Om det hade hänt i 40-årsåldern hade jag haft en lång tid att leva upp till någonting. Jag jobbade inte lika mycket när jag hade småbarn. Vi bodde billigt på landet och hade aldrig någon press. Att göra karriär eller pengar var oväsentligt.

Karin Broos avundas definitivt inte dagens unga kvinnor.

– Jag skulle inte vilja vara ung i dag och vara delaktig i sociala medier. Jag skulle bli helt stressad och tvungen att dra mig tillbaka från allt.

Själv vill hon absolut inte bli störd när hon målar – att hitta tillbaka till rätt stämning tar lång tid.

Framgång och pengar

Klimakteriet var en tuff utmaning med tio år av sömnproblem. Åldrandet har Karin Broos förlikat sig med.

– Min mamma sa alltid "Åren mellan 50 och 70, det är de bästa åren!" och det tycker faktiskt jag också. När jag var i 20-årsåldern var jag helt övertygad om att livet måste vara slut efter 40, då kunde det inte vara värt att leva längre. Nu för tiden bryr jag mig inte alls på samma sätt om utseendet, och jag tar lättare på prestation och krav utifrån. Jag mår som bäst när jag bor här och har mina fasta rutiner.

Naturen skulle hon inte klara av att vara utan.

– Man är för långt ifrån naturen idag och tror att människan är något slags krona över allting, men vi är en del av allt, djuren och naturen.

Karin Broos är beredd på att allt snabbt kan ändras, trender i konstvärlden avlöser varandra.

– Många tänker "Åh, om jag bara kan göra karriär och bli berömd!". Men när man når framgång blir det en enorm tomhet. Framgång och pengar har inte gjort mig lyckligare. Människor som är mittemellan – och kan säga nej – mår bäst och slipper onödig stress. Det man behöver fundera på är "Vad är verkligen viktigt i mitt liv, vad mår jag bra av?"