”Stryk under liikutuksia, det är viktigt!”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det var i årskurs sju på Stenstalidsskolan i Kristinehamn som jag första gången stötte på laestadianismen.

För den som inte vet, så är laestadianismen en norrländsk väckelserörelse som uppstod på 1800-talet. Jag var ju uppväxt i Björneborg i östra Värmland, och hade aldrig stött på vare sig en norrlänning eller en laestadian i hela mitt liv. Men nu skedde det alltså, i årskurs 7, i ämnet religionskunskap.

Det var i en lärobok det berättades om rörelsen; som jag minns det var det en halv sida. Jag minns ingenting av texten, men bilden kan jag än idag se framför mig. Det var en bild på tre laestadianer: en låg på golvet i fosterställning, på var sin sida om denne stod två som sträckte ut sina händer och skrek ut i extas. De såg komplett galna ut.

Av texten under bilden har jag en rätt klar minnesbild, det stod något i stil med: ”Ibland drabbas laestadianer av en sorts religiös extas, eller liikutuksia som det också kallas”.

”Stryk under liikutuksia, det är viktigt!” sa vår lärare, så vi strök under. Efter den lektionen var jag så himla glad att jag inte var laestadian. Eller norrlänning. Flera i klassen lärde faktiskt in uttrycket utantill:

”Hur är läget?”

”Jo, tack, liikutuksia”

Fotot är från ett laestadianmöte i Karungi 1930 .
Foto: PRESSENS BILD

Än idag bär jag en tacksamhet mot det svenska skolväsendet inom mig; att man trots allt prioriterade att lära mig detta enda och så avgörande och oumbärliga ord på finska. Än idag är det det enda finska ord jag kan, jämte ei saa peittää.

Liikutuksia.

Tio år senare ville det sig inte bättre än att jag skulle träffa en livs levande laestadian. Jag skulle gå sista året på prästutbildningen; pastoralinstitutet. Och budet gick i förväg: en i klassen är laestadian.

Efter den lektionen var jag så himla glad att jag inte var laestadian. Eller norrlänning.

Jag minns första gången jag träffade Kimmo, som han hette. Han var stor och kraftig. Helt rakat hår. Såg alvarlig och bister ut, som hämtad ur en film om ryska maffian om du frågar mig. 30 år gammal, hade nio barn (och en stackars förtryckt hustru, jodå, så tänkte jag) kvar i Haparanda. Jag satte mig långt ifrån Kimmo på uppropet, försökte se osynlig ut och tänkte: ”Bara han inte drabbas av liikutuksia under andakterna!”.

Det visade sig att Kimmo var en av de trevligare studenterna i klassen, och vi lärde känna varandra under året på pastoralinstitutet. Och inte liikutuksia en enda gång. Mot slutet av året hamnade så jag och Kimmo i en bastu; vi brukade ha bastutävlingar som Kimmo alltid vann eftersom han vägde dubbelt så mycket som jag (och dessutom kunde han alla trixen efter ett helt liv i bastu). Men jag kände ändå att jag var tvungen att fråga honom:

”Ja du, Kimmo, det har inte varit speciellt mycket av liikutuksia under det här året?”

”Va?”

”Att det har inte varit så mycket av liikutuksia under det här året?”

”Va?”

Det visade sig att Kimmo inte visste vad liikutuksia var för något. Efter en sisådär tio minuter, då jag till slut lyckats förklara läromedelsbilden av liikutuksia för honom, så förstod han till slut. Jo, nu när han tänkte efter så hade han hört talas om en laestadiansk gruppering i norra Finlands inland som drabbades av något som nog kallades för liikutuksia.

Så här i backspegeln kan jag önska att läroboken inte hade lärt mig den finska termen liikutuksia. Istället kunde den svenska skolan lärt mig mer om det svenska ordet ”fördom”, som Norstedts Svenska ordbok definierar så här: ”sakligt ogrundad (men populär) uppfattning”.

Det hade liksom varit lite mer liikutuksia.

För ett utvidgat samtal om medvetna vrångbilder, sanning och postsanning, lyssna på biskopens poddsamtal med Malin Kling Uddgren nedan.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.