Skogens galleri har slagit upp portarna till sin höstsalong och varenda färg och form pöser upp bland träden. Naturen har gått in i en andra blomning, som en äng, fast mustigare och fylligare.
Bland svampar existerar mycket sällan en rak linje eller en rät vinkel. Ändå saknas där aldrig perfektion. Det är konst överallt. Barocka, svulstiga skulpturer i en diger palett spränger sig upp ur blötskan.
Det doftar honungsliv och mögeldöd på samma gång bland riskor, kremlor och soppar som om gränsen mellan liv och död hade upphört vara så viktig. Tiden mellan att bli till och att lösas upp är ju så försvinnande snabb i svamparnas värld.
Jag är på fri fot bland oräkneliga mykologiska mirakel och känner mig löjligt tillfreds i denna färgprakt. Fuktigt rosa, Rembrandt-brunt, Grünewald-grönt och Kahlo-karmosin bryter isär de mörkgröna mossorna. Ormslåbrons, kattguld och sälsilver har spritts ut i de droppfyllda markerna likt ett utvält juvelskrin. Sienna, cinnober, umbra och ockra verkar stolta över att själva vara sådana underverk där de nylackade och svällande stoltserar i grupp utefter stigen medan den sotvaxingsgrå och strävsoppsorange bryter av med sin grafiskt torra stil.
Skimrande beige, violett och köttrött kryper upp längs bergväggen och det arsenikvita står som giftiga spjut i granmörkret. Det är svartfransat, cyansmutsat och titanprickat och alldeles otroligt. De solgula kulörerna kommer riktigt nära. Trycker sig med sina kantarellkrafter intill mig, alldeles övertydliga med att de minsann inte är några björklöv. De tvingar ned mig på knä och verkar vara allt jag någonsin saknat eftersom mina fingrar plockar på som om de fötts enbart för det syftet.
Havsgröna nyanser, varenda hudfärg och allt annat än oskyldigt blått har satt sina penseldrag på stockar och stenar. Svamparnas färger fjäskar inte. De bara fortsätter och tar för sig. Smetar ut sig i skogen. Finns och försvinner som de behagar. Det är en helt vanlig dag på jobbet och idag väljer jag den magiska ömhet som finns i varje nyans bland dessa brokiga svampar jag inte kan namnet på. Så glömmer jag bort vem jag är och varför. Så förlåts jag, kanske, för mina dumheter och min ambition. För min överidealisering av tiden och dess innevånare.
Där lallar jag omkring med mitt mänskliga jag bland träd som befinner sig i sina trädskap och svampar i sina svampiga tillstånd. Det är när jag kommer hem som problemen börjar. Som konsten och friheten upphör och ersätts av konstruerandet. Som jag och de älglöss och matsvampar som följde med hem ska skiljas åt. Det är nu jag ska försöka omsätta det jag funnit till något konkret som mat eller något abstrakt, som ord eller en figur.
Det är nu jag ska göra något begripligt av något jag själv inte begriper. Noll mystik eller romantik omgärdar mina promenader bland jäsande mästerverk. Jag njuter bara. Inget annat. Och kanske upplever jag frihet där. Om den finns. Eller konst. Om den finns.