Det satsas inte på vad som just nu är absolut viktigast att ta sig an för Sveriges bästa, utan på att tillfredsställa olika partsintressen, skriver Kjell Göthe.
Vi står inför en viktig, ja kanske långsiktigt avgörande, politisk höst i Sveriges riksdag. Hur skall det gå för regeringen och dess stödpartier, Vänsterpartiet, Centern och Liberalerna och för oppositionen, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna? Förhoppningsvis närmar de senare sig varandra för att sätta hårt tryck på regeringsalternativet. Mycket som regeringen föreslår måste nämligen ifrågasättas för Sverige har stora akuta problem att lösa genast. Kraftsamling borde gälla särskilt som världen tyvärr är på väg in i sämre tider, som kommer att fresta på.
Minns att de borgerliga partierna flera gånger under de senaste femtio åren försökt få till en sammanhållning som håller långsiktigt just för att bryta det förr till synes eviga S-styret med kraftig tyngdpunkt på vänsterpolitik. Socialdemokraterna försöker ofta få det att se ut som om man historiskt har haft majoritet i riksdagen, men det är en myt.
Sant är däremot att S lyckats regera i minoritet länge, med stöd från Vänstern hela tiden förstås och senare även Miljöpartiet, flera gånger med stöd från C och nu allra senast också från L. S har samtidigt långsiktigt tappat stora väljarskaror och den trenden tycks fortsätta. Allt större stödtrupper utifrån behövs därför. Därmed blir det mest något av en ”förhandlingscirkus” i Rosenbad istället för att regera, fatta beslut och viktigast, att genomföra dessa.
Just nu ligger S-kampanjen på att lyfta fram klyftan mellan fattiga och rika i alla sammanhang. Det är klassisk S-retorik. Men den är ofta en följd av politiska beslut som också S medverkat till. Fråga LO vad dess kärnmedlemmar innerst inne tycker om agerandet. Det S förhånade hätskt och lovade råda bot på under valrörelsen gäller alls inte längre.
I riksdagen står i grunden fortfarande två ideologier mot varandra: Stöd för socialism, där staten styr uppifrån och bestämmer i stort sett allt för kollektivet och är emot privata initiativ, särskilt inom offentlig sektor. På andra sidan vad vi kan kalla liberalt folkstyre med enskildas engagemang och äganderätt som viktig tyngdpunkt. Om någon satsar rejält och tar en risk så måste den personen också självfallet kunna tjäna på det. En sådan politik har alla skattebetalare nytta av och den utvecklar hela Sverige.
Ett mått på förtroende. För Stefan Löfven (S) tycks det viktigaste vara att till varje pris behålla makten. Problemet är att januariöverenskommelsen är ett sammelsurium i 73 punkter, dåligt preciserade dessutom. S måste också hålla V på gott humör och det kostar. Det är upplagt för olika tolkningar av hittills givna löften. Men framför allt, det satsas inte på vad som just nu är absolut viktigast att ta sig an för Sveriges bästa, utan på att tillfredsställa olika partsintressen. Om jag stödjer dig, vad bjuder du mig för det? Priset för allt detta blir dyrt, besluten dessutom ofta senkomna och inte sällan ineffektiva. Allt som är bekymmersamt göms i utredningar.
Löfven kan inte och styr heller inte med fast hand på rodret. Han toppar överraskande ändå den förtroendemätning, som Expressen och Demoskop regelbundet genomför och han når senast 40 procent. Ebba Busch Thor (KD) får 35 procent. Enligt tillfrågade statsvetare är hon tydlig i sitt budskap och står långsiktigt fast vid vad hon lovat. Ulf Kristersson (M) ligger trea på 31 procent, Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) blir fyra på 30 procent.
Vad gäller Sjöstedt är det obegripligt. Ja verbalt håller Sjöstedt fast vid sin radikala vänsterlinje, men när det verkligen gäller ger han sig ändå alltid för han vill absolut inte vara med om att fälla en S-regering. Jimmie Åkesson (SD) ökar återigen till 27 procent och det lär bli mer ju mer han mobbas, som nu senast av inrikesminister Mikael Damberg (S) när han inte får vara med i viktiga överläggningar. Nykomlingen Nyamko Sabuni (L) når ingen större framgång inte heller Isabella Lövin (MP) och Per Bolund (MP).
Kjell Göthe
Politisk krönikör