Jöken. Efter att budgetpropositionen lades fram i onsdags så står det klart att den nuvarande regeringspolitiken saknar både mål och riktning. Att den inte hänger ihop beror förstås på januariöverenskommelsen mellan partier som egentligen inte har så mycket gemensamt. I längden är det ohållbart.
Framförallt är det Socialdemokraterna som har fått svälja en hel del beska piller. Det är priset de får betala för att inneha regeringsmakten. Men det svider ändå rätt rejält. Här är ett parti som alltid upprepat att skattesänkningar går ut över välfärden, men som nu får acceptera att skatten sänks.
Särskilt avskaffandet av värnskatten plågar Socialdemokraterna. Inte så mycket för att den finansierar välfärden – regeringens egna beräkningar har visat att avskaffandet är självfinansierande och inte belastar statskassan på sikt – men på grund av "fördelningsprofilen". Att klämma åt "de rika" är ett vanligt mantra från vänster, oavsett om det ger faktiska inkomster eller inte för statskassan. För Socialdemokraterna har sänkta skatter varit något av en styggelse då det "ökar klyftorna i samhället". Nu kan man inte ägna sig åt den typen av argumentation längre.
Redan Vilhelm Moberg sade att Socialdemokraterna har två bärande tankar; Att få makten, och att behålla den. Det stämmer bra in på vad de fått betala för regeringsinnehavet. Men i längden kan inte ens ett utpräglat maktparti klara sig om man inte själv vill något med makten. Vad är makt värd om man inte kan genomföra sin politik, åtminstone till stora delar? Ledande socialdemokrater kan kanske övertyga sig själva, men knappast deras väljare.
Innan budgeten lades var LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ute och sade att han ville att januariöverenskommelsen skulle förhandlas om och att stora reformlöften måste skjutas på framtiden. Värnskatten skulle vara kvar och Socialdemokraternas löfte om en så kallad familjevecka få stryka på foten. Nu är väl det överspelat (även om just familjeveckan skjutits på framtiden) men visar ändå på det missnöje som finns med Jöken inom S.
Stämningen är inte bättre inom Liberalerna, som numera leds av personer som var mot Jöken. Ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson sade i samband med budgetpresentationen att "det är partier som inte vill samma sak med Sverige och då är det klart att det blir svårt att förhandla". Det lät som ett eko finansministern Magdalena Andersson (S), som sade: "Vi står ideologiskt långt ifrån varandra."
Just det är grundproblemet med Jöken. Det är egentligen bara Centerpartiet som visar upp någon form av entusiasm över överenskommelsen. De andra partierna tror egentligen inte på det och passar också på att säga det offentligt. I längden borde det inte gå att hålla samman.
Man förenas inte av vad man är för, utan vad man är emot (alltså Sverigedemokraterna). Det finns ingen gemensam strävan, inget mål, inga visioner, ingen berättelse om vad man vill göra med samhället i framtiden. Det saknas en helhet, och det är därför Jöken har hela 73 punkter där högt och lågt blandas, utan ordning eller prioriteringar, och som ibland motsäger varandra.
Ju förr det går upp för Jök-partierna desto bättre. Smärtgränsen för S borde redan vara nådd redan med den här budgeten.