Intervju Heidi Stensmyren: Långt till nära och välfungerande vård

Signerat
PUBLICERAD:
Vårdmomsen är olycklig. Vi behöver inte mindre vård i Sverige, och det är ju vård dessa företagare som hyr ut tjänster bedriver, säger Heidi Stensmyren.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Det behövs därför en nationell primärvårdsreform. Den politiska ledningen kan inte frånskriva sig det ansvaret, säger Heidi Stensmyren.

Inför valet 2018 var sjukvården väljarnas viktigaste fråga. Ett år senare finns många problem kvar och nya har uppstått, tillsammans med en del nya lösningar. SNB träffade Heidi Stensmyren, ordförande för Sveriges läkarförbund, för att ta läkarkåren på pulsen.

Många människors första möte med vården sker på en vårdcentral. Hur väl fungerar resurstilldelningen till primärvården?

– Primärvården får inte tillräckligt med resurser. Men förbättringar kan inte göras enbart med en resursöverföring från sjukhusen. Vi vet också att primärvården är kostnadseffektiv. För att erbjuda jämlik vård i hela landet behöver vi bygga ut primärvården.

Hur långt har vi kvar innan primärvården är fullt utbyggd?

– Vi har tyvärr ganska långt kvar. Det behövs därför en nationell primärvårdsreform. Den politiska ledningen kan inte frånskriva sig det ansvaret. Vi måste också säkerställa att varje person kan lista sig på en egen läkare.

– Det saknas dessutom 1 400 specialister i allmänmedicin till 2027, om vi ska nå målet med en läkare på 1 500 patienter. Alla har alltså inte tillgång till en allmänläkare i nuläget. Det blir i sin tur en ohållbar situation för de läkare som blir överbelastade.

Hur påverkar den ansträngda situationen varje enskild läkare i primärvården?

– Många läkare i primärvården går ned till deltid för att hinna med heltid. Även där behövs en bättre möjlighet att överblicka belastningen, vilket går att göra när patienter kan lista sig på en läkare. Vi behöver också fler möjligheter att driva vård som anpassas efter situationen – offentligt eller privat.

Läkares administrativa börda lyfts ofta som ett problem. Hur omfattande är den?

– Administrationen beräknar vi tar kanske 20 procent av en arbetsvecka. Vi förlorar mycket tid på att hantera administration manuellt, till exempel att föra över uppgifter från olika system som inte kommunicerar med varandra. Samma sak med uppgifter om patienters levnadsvanor, det skulle patienterna kunna fylla i själva. Det är välkänt att det är såhär och det är ett nationellt ansvar att lösa det. Varför har vi till exempel inte redan ett nationellt heltäckande vaccinationsregister?

Hur väl anser ni att landstingen sköter sitt huvudmannaskap över sjukvården?

– Det spretar i hur landstingen klarar det. Men man måste skilja på beställare och utförare. Staten bör ta ett större ansvar för vissa delar, eftersom skatteunderlaget är så olika i olika delar av landet.

Hur väl fungerar riktade statsbidrag till vården?

– Riktade bidrag är ofta kortsiktiga och löser inte grundproblemen. Landstingen hinner inte ställa om och när de väl har gjort det är pengarna slut. Kömiljarden visade att riktade insatser kan vara en kraftig styrsignal. Den gamla kömiljarden kortade köer men hade dessvärre undanträngningseffekter. Den nya tittar på hela förlopp. Man måste titta på hela kedjan och tidigt åtgärda undanträngningseffekter.

I sjukskrivningsärenden tvingas läkare ofta bedöma en patients arbetsförmåga. Är det möjligt för en läkare att göra det?

– Läkare gör en bedömning av det medicinska tillståndet. Det är svårt att bedöma arbetsförmågan utifrån det. Det går lättare att göra på korta sjukskrivningar, men de långa skulle behöva ett annat hanteringssätt för arbetsförmågebedömningen. Då är det ofta andra faktorer än de medicinska som spelar roll. För att komma till rätta med problemet krävs bland annat en bättre dialog med Försäkringskassan.

Hur ser ni på momsbeläggningen av vårdtjänster som började gälla 1 juli?

– Vårdmomsen är olycklig. Vi behöver inte mindre vård i Sverige, och det är ju vård dessa företagare som hyr ut tjänster bedriver. Det behöver bli en ändring där. Sverige gynnas inte av att man försvårar för aktörer att verka inom vården. Stora enheter är inget självändamål, och det är inte effektivt.

Hur ser ni på de nya digitala vårdföretagen?

– Vi skulle önska att de offentliga systemen också bygger ut digitala vårdverktyg. Alla ska kunna erbjuda det. Även här är det centrala att man kan lista sig hos en läkare. Då kan man göra en snabb återkoppling över nätet.

– Från de läkare som börjat jobba hos nätläkarföretagen hör vi att de digitala systemen är mycket bättre. Det här blir också en prioriteringsfråga. Digitalt och fysiskt är inte separata vårdformer, det ska vara ett samspel.

Till frågan om centralisering av vårdinrättningar är akutuppdraget viktigt. Hur tycker ni att det ska se ut?

– Vi behöver en utredning av akutuppdraget. Den bör svara på frågan vilket akuterbjudande vi ska säkerställa att alla som bor i landet ska ha. Det viktiga är ju det mest basala akutbehovet. Det finns olika förutsättningar i landet som ska tas hänsyn till. Vi ska inte begära att vissa landsting ska skruva upp skatterna för att klara av ett bestämt akutuppdrag.

Läkarutbildningen ska ändras om. Den som examineras från utbildningen ska också få läkarlegitimation, och dagens AT, allmäntjänstgöring, ersätts av BT, bastjänstgöring. Hur ser ni på förändringarna?

– BT kommer möjliggöra för alla att göra tjänstgöringen, medan AT exkluderade vissa grupper. Vi har i dag problem med att nyexaminerade läkarstudenter hamnar i ett limbo och måste vänta länge på att göra AT och därefter få sin legitimation. Landstingen har monopol på de här tjänsterna men har inte tagit sitt ansvar. Därför finns det köer. Vi hoppas att det ska lösas med BT eftersom läkare som examineras också är legitimerade. Men det är ett stort arbete att få fram tillgängliga tjänster. Landstingen måste ta det ansvaret, om det är de som får uppdraget. Det blir ju väldigt tvetydigt när landstingen säger att de har brist på läkare men sedan inte släpper in folk på AT. (SNB)

Agnes Karnatz

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.