Värme och vila har erbjudit sin hjälp

Hemlösheten är ett komplext problem. Kommunen och andra aktörer gör vad de kan för att hjälpa, men det är många som väljer att inte ta emot hjälpen. Det berättar Maria Eriksson på härbärget Värme och vila.

Maria Eriksson känner till fallet med den 65-åriga mannen som under en tid bodde i Musmagasinet. Hon vill inte uttala sig om någon specifik person, men Värme och vila har bra koll på de hemlösa i staden och Maria Eriksson antyder att det rör sig om en person som har erbjudits hjälp.

– När vi ser personer som far illa och bor utomhus eller i tält så pratar vi med dem och säger att vi finns och att de är välkomna, säger hon.

– Sen är det ju ett antal som väljer att stå utanför all form av hjälp som erbjuds, fortsätter Maria Eriksson.

Förra året var det omkring 40 personer som regelbundet besökte Värme och vila. Utöver dem tillkommer alltså den grupp som inte tar emot hjälp, varken från Värme och vila eller från kommunen.

– Ja, kommunen erbjuder ju också hjälp. Man erbjuder Boris (Boende och resurs i samverkan, reds. anm), man erbjuder kanske behandling, men det är många som tackar nej av olika anledningar, säger Maria Eriksson.

Problemet är komplext och det finns ingen snabb och enkel lösning.

– Det är ett jättestort problem i och med att många har psykiska problem i botten och på grund av det väljer att stå utanför systemet. Man kanske inte förstår, man kanske har haft problem i hela sitt liv. Det är inte bara att säga "nu ska vi skaffa lägenhet till alla", för det är inte alla som klarar det heller, säger Maria Eriksson.

Får inte ta med alkohol

Att många av de hemlösa har missbruksproblem är en försvårande omständighet även när det gäller att få tak över huvudet hos Värme och vila.

– Vi har ju våra regler att förhålla oss till. Sitter de med öl eller droger hos oss får de gå ifrån, och det är ju också känsligt naturligtvis.

Utöver det kan det också handla om en sorts misstänksamhet, att man genom att ha levt ett tufft liv har lärt sig att inte lita på någon. Det kan vara en del av förklaringen till att de hemlösa som NKP pratat med känner sig svikna av kommunen, trots att de kanske har erbjudits hjälp.

– Många har ju kanske tröttnat på myndigheter. Och det kanske inte alls är myndigheternas fel men när man är utsatt upplever man i regel att alla tittar snett. Så är det när de kommer till oss första gången också, de litar inte på oss heller. Det går ofta länge innan de börjar göra det och då blir det en helt annan dialog, berättar Maria Eriksson.

Oavsett om det handlar om betalningsanmärkningar eller missbruksproblematik är det tragiskt att människor bor på offentliga toaletter eller på gatan, säger Maria Eriksson.

– Vi känner ju de flesta och det är jättegoa killar och tjejer som bara har hamnat i en tråkig situation.