Lerin, Västanå och lite Christer Sjögren

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Rapport från en värmländsk kulturresa – just när hösten svepte in:

Jag hade fått rapporter om att jag finns representerad på Lars Lerins Sandgrund.

Jag fick sms varenda dag om den sällsamma upptäckten. Jag var skeptisk men nyfiken, så klart.

Beslöt att åka dit för att inspektera. Var det verkligen möjligt för en liten människa som aldrig tog sig över betyget tvåa i bild att få vara med på parnassen på Sveriges populäraste konstmuseum?

Jag hoppades i mitt inre att det var min senaste fotobok som gjort jobbet.

Men jag var ändå skeptisk.

Väl inne var det dock helt uppenbarat. Det var nästan det första jag såg; bilden av mig själv med en 0570-tröja och så den rasande trevliga krönikan om Lerins Lärlingar i våras. Juniors och Dans-Pers triumf, ni vet. Den magiska andra säsongen med Brasilien och karnevalen i Karlstad. Konst. Kärlek. Humanism på högsta nivå.

Krönikören finns representerad på Sandgrund Lars Lerin. Här är beviset.

Lerin sms:ade själv om den. Skrev att Junior blivit helt till sig av förtjusning och knappt gick att prata med längre. Tror jag det. Det var han värd. Det var ju tv-historia.

Jag f a n n s alltså representerad på Sandgrund.

Fotograferade bildbevis. Folk tittade lite konstigt på mig då.

En rödbrusig kvinna i 40-årsådern kom fram:

– Min mamma säger att du är känd och hon undrar vem du är?

Också en fråga. Vad svarar man på det?

Påminde nästan om den surrealistiska stunden på Konsum Palmviken, Arvika, när en man stirrade på mig en lång stund innan han gick fram och sa en halv decimeter från mitt ansikte:

– Jag har tittat på dej länge och så tänkte jag att du kanske är Lasse Anrell.

– Jaha…

– Men nu ser jag ju att det inte är du.

– ...nä.

Åkte till Västanå teater i Rottneros istället.

Årliga besöket. Sista föreställningen. I år igen. Kvällen innan hade det varit tv-inspelning som sändes direkt på biografer landet runt. Hur stort är inte det? Bio med liveopera, balett och teater har funnits i flera år och sänts live från de största och bästa scenerna i världen som Metropolitan, Covent Garden, Bolsjoj. I år också från Berättarladan i Rottneros. Så kan det gå.

Västanå brukar vara mer känslor och musik och rörelser än handling. Ändå brukar det vara fullständigt lättbegripligt. Man fattar allt – rent instinktivt.

I år fattade jag ingenting. Eddan hette stycket. Har spelats hela sommaren. Mycket publik.

Men regissör Leif Stinnerbom måste ha drabbats av storhetsvansinne. Han har satt upp en pjäs om absolut ingenting. Med världens bästa teatermusik.

Jag blev ändå imponerad.

"Regissör Leif Stinnerbom måste ha drabbats av storhetsvansinne. Han har satt upp en pjäs om absolut ingenting. Med världens bästa teatermusik. Jag blev ändå imponerad", skriver Lasse Anrell efter sitt besök på Västanå teater.

Det säger något om Västanås position i teater-Sverige och Skandinavien att man kan spela en pjäs med en handling som i bästa fall kan beskrivas som norsk rappakalja – för fulla hus.

Sista föreställningen fanns inte en stol ledig. Fullsmockat. Efteråt jublade folk. Rena hysterin.

De kunde lika gärna ha spelat resultatbörsen i Nya Kristinehamns-Posten, tänkte jag. Ingen hade märkt nån skillnad.

Allra sist avtackades så min stora idol Björn Söderbäck som funnits med sen urminnes tider.

Mannen som artikulerar bäst i Sverige. Han är så tydlig att han skulle kunna deklamera Eddan från Smygehuk och den skulle höras ända till Haparanda. Ärrrrrrrade publik.

Pension nu. En stor skådespelare lämnar ringen. Från Saltkråkan och farbror Melkers son Johan till finalen i Eddan. Det är ändå ett dagsverke värt respekt. Han ärade publiken.

Läste förresten i Anna-Karin Palms nya fantastiska biografi om Selma Lagerlöf att Eddan inspirerade Selma när hon skrev Gösta Berlings saga.

Det är också en obegriplighet. Det skulle jag vilja veta mer om. Völvan goes kavaljer... eller?

Till Arvika och en promenad inne i staden. Går förbi Olssons brygga där det är abonnerat av människor som är nästan perverst snygga och välklädda. Det är ett lämmeltåg av vackra människor. Som en studentbal med årsringar.

Får veta att det är några stenrika norrmän som hyrt in sig. Stor budget. Sonen till mannen som skapade Plantagen fyller 40. Klart han drar till Värmland med sitt följe och sina kavaljerer.

– Bra artister, säger mina spioner.

– Artister? frågar jag. Jag undrar ju vilka artister stenrika norrmän i trendängsliga 40-årsåldern vill ha när de har obegränsad budget och vill markera att de nått nånstans i livet och kan köpa praktiskt taget hela Sverige om de vill.

– Tysnadsplikt.

– Sluta nu. Berätta!

– Vill du verkligen veta?

– Ja.

– Okej då. Sätt dej ner.

– Okej.

– Markoolio.

– Va?!

– Ja. Markoolio och…trumvirvel…Christer Sjögren.

Jag sitter kvar. Antagligen sitter jag där än. Lättad ändå. Min oro för att Norge ska ta över världen känns inte särskilt stark längre. Norge har långt kvar. Det är världen som tagit över Norge.

Veckans musik

Såg en underbar konsert med världens bästa nya unga countrystjärna Courtney Marie Andrews i tisdags i Stockholm. Mmmm...

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.