Spelrecension: Blasphemous

Spel
PUBLICERAD:

Blasphemous

Windows/Xbox One/Switch/PS4
The Game Kitchen
Åldersmärkning: 18

Det är ganska sällan spel handlar om religiös, metafysisk ångest, och om den evigt tröstlösa kampen för syndernas förlåtelse. För den som tyckte att Bloodstained var lite för enkelt, och för tamt i allmänhet, kommer nu Blasphemous. Det här är ett metroidvania-spel med uppenbara Dark Souls-influenser, som utspelar sig i en värld där alla är kroniskt besatta av synd och botgöring.

Du spelar som en stolle med en enorm, spetsig hjälm. Naturligtvis är den beklädd med tistlar, och detta är bara den första av en lång, lång rad religiösa referenser, symboler och metaforer. Av någon anledning har du fått för dig att bästa sättet att rädda din själ är att hugga ihjäl mängder av förvridna styggelser, bara för att sedan fylla din hjälm med deras blod och trycka tillbaka den på skallen igen. Blasphemous är härligt groteskt.

Spelet är också groteskt svårt, på gott och ont. Striderna är relativt simpla, och känns lite som en långsam, mer metodisk variant av Dead Cells. Det som gör spelet frustrerande är de ibland direkt orättvisa partierna, inte minst dödsfällorna. Mer än en gång väcker spelet till liv en slumrande vrede i mig, som suttit där och gnagt ända sedan jag spelade Rick Dangerous (kanske världens mest frustrerande spel) på min Amiga för väldigt många år sedan.

För den som har tålamod med en del skamlös bullshit så väger dock Blasphemous upp för sina brister med råge. Det här är ett spel som inte räds att dra allting minst tio snäpp för långt. Estetiken dryper av blod och infernokrisande ångest, så till den grad att det blir mer underhållande än deprimerande.

Blasphemous är om inget annat en mycket roligare form av självspäkning än att sitta och piska sig själv på ryggen i något fuktigt gammalt kloster.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.