Levay: En övning i ödmjukhet

Signerat
PUBLICERAD:
När jag lyssnar på Klartext fylls jag av kärlek till Sverige. Jag är glad att bo i ett land där det ordnas sådan nyhetsförmedling åt människor som behöver det, skriver Charlotta Levay.
Foto: Janerik Henriksson/TT
Att inta lyssnarplatsen bredvid personer med helt andra förutsättningar än en själv är en praktisk övning i ödmjukhet. Det öppnar vidare perspektiv på tillvaron, skriver Charlotta Levay.

Det finns ett radioprogram som brukar få mig att stanna upp och tänka efter. Det gör inte mycket väsen av sig och är inte särskilt omtalat. Jag hör inte till den främsta målgruppen, som består av personer med kognitiva funktionsnedsättningar och svårigheter att förstå vanliga nyheter. Ändå har det blivit ett favoritprogram. Det heter Klartext och sänder nyheter ”på ett lite lugnare sätt och med enkla ord”, som det står på Sveriges Radios hemsida.

När jag lyssnar på Klartext fylls jag av kärlek till Sverige. Jag är glad att bo i ett land där det ordnas sådan nyhetsförmedling åt människor som behöver det. Där de tas på allvar, där de antas vilja och kunna ta del av vad som händer i världen omkring dem, bara det framställs på rätt sätt.

Detta är public service i sin prydno. Det finns mycket man kan kritisera svensk statlig radio och television för, och det är fullt möjligt att public service skulle skötas lika bra eller bättre av ideella organisationer. Men det råder ingen tvekan om att ett program som Klartext uppfyller själva kärnuppdraget, ja existensberättigandet för public service, oavsett vem som står för verksamheten.

I all sin enkelhet är Klartext är ett synnerligen tankeväckande program. De långsamt och tydligt framförda nyheterna får mig att tänka på sådant jag annars tar för självklart, fastän det egentligen inte är det. Jag fylls av tacksamhet över de förståndsgåvor jag har fått – för de är just gåvor, förmågor jag för tillfället råkar besitta utan att på något vis gjort mig förtjänt av det och som jag en dag kan förlora.

Jag tänker på den stora variationen i vad vi människor presterar och inte presterar, under olika förutsättningar och i olika skeden av livet. Att inta lyssnarplatsen bredvid personer med helt andra förutsättningar än en själv är en praktisk övning i ödmjukhet. Det öppnar vidare perspektiv på tillvaron, i all dess skönhet och skörhet.

Ibland varnas det för att dagens människor har svårt att ta sig igenom långa, komplexa texter. De är så vana vid att använda sociala medier och läsa korta texter på skärmen att de inte klarar av att koncentrera sig någon längre tid. Det gör att samhällsdebatten förytligas, hävdas det. Det är säkert en varning värd att ta på allvar.

Men när det gäller texter är längd och komplexitet ingen garanti för kvalitet. Det finns gott om långa, onödigt tillkrånglade texter där dumheter döljs i snåriga formuleringar och intellektuella modefraser. Ju svårare ämne som avhandlas, desto större nytta har skribenten av att rakt upp och ner skriva vad som avses, i alla fall i någon del av skrivprocessen. Då brukar svaga länkar i tankekedjan framträda med skoningslös tydlighet.

Det som sägs i radioprogrammet Klartext har gått igenom det redaktionella stålbad som kravet att uttrycka sig enkelt innebär. Det blir vilsamt att lyssna på, även för den som brukar ta del av mer svårsmält material. Framför allt erbjuder programmet fem minuters åskådliggörande av respekt för medmänniskan i praktiken, varje vardag och fritt att lyssna på. (SNB)

Charlotta Levay

Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.