Wahid skickas till krigets Kabul

– I dag har det fällts bomber över civilbefolkningen i Kabul. Jag orkar inte tänka på det, för då spyr jag.

Nannethe Nabben från Karlstad sitter hos sin vän Wahid i ett förvar i Märsta och mår illa. Under tisdagen utvisas han till krigets Afghanistan och hon vill bara ställa sig framför flyget.

20-årige Wahid kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn 2015. Hans familj var internflyktingar och han skickades iväg för att ge hela familjen hopp. Om han fick en utbildning kanske han kunde få en drägligare framtid. Men efter fyra år som asylsökande i Sverige fick Wahid avslag. Sedan i juli sitter han i förvar och i dag tvångsdeporteras han tillbaka till Afghanistan tillsammans med 80 andra landsmän.

– Jag är så jävla besviken på mitt land som gör så här. Han har varit här i fyra år, försökt acklimatisera sig, lära sig språket och plugga. Nu mister jag en familjemedlem, säger Karlstadsbon Nannethe Nabben.

Turistpackning

Hon lärde känna Wahid i november och lät honom bo tillsammans med andra ensamkommande i ett hus hon ordnat i Deje. Under måndagen åkte Nannethe Nabben till Stockholm för att säga hejdå. Med sig hade hon en väska med kläder, lite pengar, första förband, en powerbank och telefonkort med nummer inlagda.

– Han får ta med sig 20 kilo, som en vanlig turistpackning, säger hon medan hon sitter inne hos Wahid på förvaret.

– Vill du prata med honom?

Med hjälp av en tolk berättar Wahid att han är rädd.

– Jag mår inte bra, det är svårt för mig att vara här. Och det är krig i Kabul. När jag var i Afghanistan var det inte bra, det fanns inga jobb, det fanns ingen framtid. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är det enda jag tänker på. Om det går så kommer jag tillbaka till Sverige. Jag kommer sakna alla vänner, alla människor jag träffat. Och pizza.

Civil olydnad

I veckan ska Nannethe Nabben delta i protester mot tvångsdeporteringarna och hela situationen för de ensamkommande. Men helst av allt vill hon ställa sig framför flyget och stoppa utvisningen.

– Civil olydnad hade varit jättebra. Vi skulle kunna bilda en mänsklig kedja och stoppa planet på riktigt. Men folk är livrädda för att göra något olagligt. Kanske skulle det göra skillnad om vi var tusen personer som gjorde det varje vecka. Vad skulle hända då? Jag vill att de ska få stanna. Vi kan demonstrera och skrika och gråta, men de åker ju ändå.

Hennes engagemang startade förra sommaren då hon fick nys om att ett gäng afghaner bodde i ett stort tält på Skutberget, där Nannethe Nabben bor. Så hon gick dit för att säga hej.

– Jag trodde de fick testa på att campa, men de var ju hemlösa. De hade fyllt 18 och blev utslängda från HVB-hemmet. De ansågs vara vuxna och inte längre i behov av hjälp. Men de har ju inte samma förutsättningar och skyddsnät som alla andra. De asylsökande får 1800 kronor i månaden att klara sig på. De kan inte låna pengar av mamma, pappa, mormor eller morfar.

Käppar i hjulet

Hon försöker stänga av känslorna och "bara kör". Killarna står i fokus och ska ha det så bra som möjligt. Utöver att hon hyr bostäder som ensamkommande får bo i hade hon i somras sju asylsökande inneboende i sin lägenhet samtidigt.

– Vi volontärer samlar ihop mat, kläder och annat de kan behöva. Vi hjälper dem med skolan, har kontakt med myndigheter och gör sånt som ingen annan hjälper dem med längre. De som inte faller under den nya gymnasielagen slängs ut från skolor och HVB-hem och får käppar i hjulet. De mår skit, har mycket ångest och mardrömmar. De är inte välkomna någonstans. Det blir en ond cirkel. Ingen psykvård tar hand om dem heller.

Vad vill du se för förändring?

– En ökad medvetenhet. När de tas till förvar blir de fråntagna alla sina grejer, de får inte använda sina smartphones så ingen vet var de är. De är rädda, arga och ledsna. De ska skickas hem, men många har aldrig ens varit i Afghanistan för att deras föräldrar är flyktingar. De dumpas där med ingenting. I bästa fall finns det volontärer som tar emot dem. Vi förstör människor. Asylprocessen måste gå mycket fortare. Jag tror och hoppas att folk är så humana i Sverige att om den stora massan får vetskap om hur det går till så kanske fler engagerar sig istället för att bara blunda.

Finns det någon chans att Wahid kommer tillbaka?

– De får ett återreseförbud på olika längd. Efter det har de möjlighet att komma och söka asyl igen eller söka genom jobb. Men de måste genomleva ett år i Afghanistan först. Kabul bombas ju minst en gång om dagen. Ett år är jävligt länge. Har man ingen familj är det svårt, och det finns inga jobb. Hans familj kan ha flytt till Turkiet. Men han vet inte för han får inte tag på dem.

Vad har engagemanget som volontär inneburit för dig?

– Det är toppar och dalar. Jag har lärt mig mycket om hur systemet fungerar. De ensamkommande ger mig glädje och tacksamhet. Men det gör ont också. Det är mycket sorg och besvikelse och frustration. Det är slitigt, man är engagerad dygnet runt. Man funderar på lösningar, pratar med skolor och kommuner och pratar med killarna. Och de är många. Kommunen trodde det var tio som behövde hjälp, men vi hjälper 150 på olika sätt.

Det "vi" hon syftar till är organisationerna Världen i Värmland och Vi i Världen. De hyr bland annat lägenheter som ensamkommande i sin tur får hyra av dem.

– Vi biter oss väl lite i röven. Men man kan inte sätta dem på gatan. Vi blir en trygghet och familj. Många familjer har tagit in killar som sina egna, de bor i familjen under samma regler och förutsättningar. Hos de som fått bo i en familj är det stor skillnad på självkänsla och självförtroende, säger Nannethe Nabben.

Kommer du orka fortsätta?