Stackars alla när omvårdnaden försämras

Insändare
PUBLICERAD:
Jag jobbar som undersköterska på ett demensboende i länet. Vi har tio brukare på varje avdelning och vanligtvis endast två personal. För ett par år sedan fick vi möjligheten att ta emot migranter från lite olika länder i vår verksamhet.

De skulle få möjlighet att få in en fot i arbetslivet, de skulle få lära sig det svenska språket och vi personal skulle få extrahjälp en resurs som skulle vara behjälplig där det behövdes. Vi personal jublade och tyckte detta var jättebra, vi skulle kunna jobba med personcentrerad vård på ett annat sätt än tidigare, något som vi faktiskt är ålagda från högre instans att göra.

Anställd inom äldreomsorg i länet är orolig när hen förlorar kollegor. Bilden är inte från Värmland.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Vi har fått nöjet att jobba med underbara migranter som man kan lite på. De vill verkligen jobba, hade de fått så hade de jobbat dygnet runt. De vill verkligen lära sig språket och nu efter dessa år säger de att de vill utbilda sig till undersköterskor bara de har lärt sig språket mer.

Nu till min och mina kollegors stora förtvivlan. Våren år 2020 kommer våra migranters avtal att ta slut och vi kommer inte längre få ha våra extratjänster kvar. Orsaken? Jo att Arbetsförmedlingen inte kommer att fortsätta betala ersättning för migranterna och företaget som vi jobbar för säger att de inte har råd att anställa dessa fantastiska människor som extratjänster eller resurser för oss.

Vi vårdpersonal är förtvivlade och ledsna för att inte tala om vad migranterna själva är. De vet inte vad de ska göra nu. De vill jobba, de vill tjäna pengar och de vill bli en del av den Svenska arbetsmarknaden.

Den personcentrerade vård som vi är ålagda att utföra kommer bli som bortblåst. De gamla och sjuka kommer till exempel inte få möjlighet att sova så länge de vill på morgnarna. De kommer inte få gå ut på promenader när de vill det för vi, två undersköterskor på en avdelning med tio brukare, kommer inte hinna med det. Frågan är hur ska vi hinna fixa mat? Kommer vi hinna städa lägenheterna och duscha de gamla efter schemat vi har? Tveksamt!

På grund av detta beslut är det många som kommer bli lidande. Vi undersköterskor, migranterna själva, men framförallt våra äldre. Våra gamla och sjuka anhöriga. Varför är det hela tiden de som ska komma i kläm? Det känns som att våra gamlingar i bland bara anses som ett problem av vissa. Som en belastning som det inte är värt att satsa pengar på? Vem var det som lärde er att gå på toaletten och att äta med sked? Var det inte era anhöriga? Är de inte värda att få sova så länge de vill på morgnarna? Är de inte värda att få duscha minst en gång i veckan?

Låt oss få behålla våra underbara migranter, våra extratjänster, våra resurser de behövs! De måste ju vara bättre för dem att vara ute i arbetslivet och tjäna pengar i stället för att gå hemma och bara leva på bidrag. Stackars migranter, stackars våra äldre och stackars oss vårdpersonal.

Besvikna människor

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.