Inför valet 2014 hamrade Socialdemokraterna in ett löfte framför alla andra: 2020 skall Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet. Nu återstår det 113 dagar av 2019. Väljarna kan därmed bocka av Socialdemokraternas hittills största löftesbrott.
Löftet var lika osannolikt som Miljöpartiets dåvarande språkrör och utbildningsminister Gustav Fridolins löfte att styra upp skolan på 100 dagar. Vänsterpartierna bedrev helt enkelt en oseriös valrörelse och ställde ut löften de visste att de inte skulle kunna infria.
Socialdemokraternas erfarenhet gör att partiet inte gör bort sig lika enkelt som MP. 100 dagar är en så kort tid att inte ens den genomsnittlige väljaren hinner glömma bort det. Men sex år fram i tiden – det kommer få att minnas. Lägg dessutom mätpunkten mittemellan två val så kommer den negativa reaktion som ändå kanske kommer att ha ebbat ut till nästkommande val.
För S handlade det om trovärdigheten i jobbfrågan. Efter åtta år i tämligen bedrövlig opposition behövdes aggressionen för att få igång inte bara väljarna utan de egna politikerna. Tal staplades på tal och debattartiklarna avlöste varandra. Budskapet var enkelt: S är det enda partiet som kan Sverige till jobbtoppen.
Då är det inte mer än rimligt att arbetet utvärderas. 2014 hade Sverige EU:s tolfte lägsta arbetslöshet enligt Eurostat. Första kvartalet i fjol hade vi den sjuttonde lägsta av EU:s 28 medlemsländer. När Eurostat nu har mätt arbetslösheten i juli i år hamnade Sverige på delad tjugotredje plats tillsammans med Kroatien. Möjligen har statsminister Stefan Löfven (S) börjat längta efter Brexit. Om Storbritannien till slut lämnar EU kommer Sverige plötsligt att hamna på delad tjugoandra plats.
Utvecklingen är katastrofal. Det finns inget annat sätt att framställa det på. Den rödgröna regeringen har inte i något skeende sedan den tillträdde för fem år sedan prioriterat jobben. Snart sagt allt annat har däremot satts i främsta rummet, från elcyklar till ensamkommande potentiella gymnasieungdomar utan skyddsskäl.
Asylinvandringen är också det som regeringen och dess försvarare skyndar att åberopa som förklaring. Som det duger den möjligen, men något försvar är det inte. Arbetsförmedlingen beskrev redan 2012 i rapporter från etableringsuppdraget för nyanlända att målgruppen redan då till mer än hälften bestod av personer med som mest nio års förgymnasial utbildning. Att ministrar mitt under migrantkrisen hävdade att det nog mestadels var högutbildade som kom till Sverige ändrar inte kunskapsläget, bara bedömningen av ärligheten.
Sverige hade heller inte behövt kämpa in i det sista för att ta emot så många asylsökande som möjligt. Men det var ett val som gjordes. Det måste man också stå för. Ingen tvingade Löfven att agera som han gjorde.
Regeringen ambitioner för jobben förefaller nu framför allt kretsa kring möjligheten att få utrikes födda analfabeter i arbete medelst praktikplatser. I vart fall om man skall tro civilminister Ardalan Shekarabi (S) i Uppdrag granskning nyligen.
Mest fascinerande är att den svenska migrationspolitiken fortfarande är i huvudsak densamma, bara något mindre omfattande. Mycket talar dessutom för att vi är på väg in i en lågkonjunktur då vi även lär få se arbetslösheten stiga bland väletablerade svenskar. Då får vi nog vara glada om vi inte har EU:s högsta arbetslöshet istället.