För blygsamt om bistånd

Ledare
PUBLICERAD:
Lägg ner Sida!
Foto: Jessica Gow/TT
Moderaterna vill frångå enprocentsmålet för det svenska biståndet. Det är förvisso välkommet men alldeles för blygsamt tilltaget. Biståndet borde sänkas ännu mer och verkligen koncentreras där det gör bevisad nytta.

Inför partistämman i oktober håller en intern arbetsgrupp i Moderaterna på att ta fram förslag till utrikespolitisk plattform, bland annat på biståndsområdet. Till Dagens Nyheter säger partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson att de vill sänka biståndet med 16 miljarder kronor under fyra år. Det skulle innebära att biståndsnivån hamnar på 0,73 procent av bruttonationalinkomsten. Men fortfarande skulle utgiftsramen ligga på 170 miljarder för perioden 2021-24.

Det är alltjämt en väldigt hög nivå. Sverige är i dag den största biståndsgivaren bland OECD-länderna. Med den moderata sänkningen skulle vi ändå bli tredje största, efter Norge och Luxemburg. Och bara Norge har också ett enprocentsmål.

Svantesson säger att biståndsbudgeten är dubbelt så stor som anslaget till polisen och att välfärden och försvaret också behöver pengar. Vi måste prioritera behov vi har i Sverige. Gissa om detta kommer att användas av kritiker till att måla upp M som hjärtlösa högerspöken. Vi är ju ett rikt land, vi har ju råd, brukar det ju heta. Och enprocentsmålet har funnits ett halvt sekel.

Men biståndet och enprocentsmålet har snarast blivit en besvärjelse – en sorts avlatsbrev för att vi själva skall må gott. Få har brytt sig om att ta reda på om biståndet verkligen fungerar, och om alla biståndspengar vi skickat till diverse diskutabla länder i tredje världen under decennier har hjälpt dem ur fattigdom. Det mesta tyder på att så inte är fallet. Många gånger hämmar bistånd samhällsutvecklingen och göder istället korruption i mottagarländerna.

Att världsfattigdomen minskat rätt ordentligt har knappast berott på omfattande bistånd från rikare länder. Den beror till största delen på att ekonomier öppnats upp och blivit friare, att frihet och demokrati blivit vanligare, och att det etablerats sunda och stabila samhällsinstitutioner, med lagstyre och respekt för äganderätten. Om något borde bistånd gå till att hjälpa behövande länder med en sådan utveckling.

Det gäller dock att ha koll på vart pengarna går. Nyligen avslöjades att biståndsorganet Sida fått stoppa utbetalningarna till en av sina största bidragsmottagare, African Enterprise Challenge Fund i Kenya, som genom åren fått hundratals miljoner svenska skattekronor. Detta sedan det kommit fram en omfattande och systematisk vänskapskorruption där löner och bonusar betalats ut till organisationens toppar.

Ett annat problem med enprocentsmålet är att det gör att biståndets storlek svänger snabbt upp och ned med konjunkturen. I goda tider finns det plötsligt mer pengar än vad man vet vad man kan göra av med, vilket gör kontrollen bristfällig.

Moderaterna borde ta ut svängarna mer och ifrågasätta om biståndet måste vara så omfattande. Det borde koncentreras till mer humanitär verksamhet, och i övrigt att hjälpa länder bygga goda institutioner för att själva kunna lyfta sig ur fattigdom. De kan också passa på att lägga ned Sida. Den myndigheten är alldeles för impregnerad med en felaktig syn för att kunna vara ett effektivt organ för en ny typ av bistånd.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.