Nu går dokumentären Hasse och Tage - en kärlekshistoria upp på biograferna.
Filmen tecknar ett kärleksfullt porträtt av den kreativa bomb som duon kom att vara under nästan tre decennier.
NWT pratar om Hasse och Tage med makarna Sofia och Olof Wretling som båda tagit intryck av humorduons trams, flabb, eftertanke och allvar.
"Det här pratet om att ge folk vad de vill ha blir jag så trött på. Att få folk att vilja ha det man själv vill ge, det är tricket!"
Så säger Tage Danielsson i inledningen av Jane Magnussons film Hasse och Tage - en kärlekshistoria. Det är en film som snarare går på känsla än rapar årtal och stumma fakta. Och genom ett myller av bilder, filmer, röster och ljud så blir det tydligt att Hasse och Tage lyckades fint med att få folk att vilja ha det de ville ge – vilket inte bara var skratt utan också en grundläggande tanke om humanism.
Samarbetet kom att vara från 1956 till Tages död 1985, deras gärning består av böcker, musik, revyer, filmer. Med mera och med flera. I deras produktioner vecklade de ut ett paraply under vilket landets vassaste talanger samlades. Birgitta Andersson och Lena Nyman, Stellan Skarsgård och Gösta Ekman var några. En annan var Monica Zetterlund, som träffade Tage Danielsson för första gången i Monte Carlo. Tillsammans smet de från en tråkig galamiddag till en pulserande jazzfestival och det blev början på en underbar vänskap.
Hasse och Tage är en bromance som saknar motstycke i svensk populärkultur. De blev folkhemsikoner. Älskade av en hel nation från höger till vänster. I filmen pratar moderaten Anders Björck lika varmt om duon som den tidigare socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson. De lyckades dessutom hjälpa till att sätta Säffle på kartan.
– Mitt första möte med Hasse och Tage var genom kassetterna som min pappa spelade i bilen, minns Olof Wretling med en ljuv suck.
– Revyn Under dubbelgöken fanns med. Så roliga sketcher! Jag fastnade för Lindeman, alla de där gubbarna som Hasse Alfredson improviserade fram. Det blev för mig ingången i AB Svenska Ords fantastiska värld. Jag klev in i filmerna och pjäserna. Där hittade jag förresten Monica Zetterlund, det var så jag började lyssna på henne.
Olof Wretling har nått en bred publik genom sina sommar- och vinterprogram i P1. För de yngre är han känd genom programmen Dafo och Pappas pengar i radio och tv. Många känner igen honom från produktioner med humorgrupperna Klungan och Mammas nya kille. Nyligen visade SVT hans soloföreställning Diagnoserna i mitt liv.
– Det första jag tänker på när du säger Hasse och Tage är "Spik i foten", säger Sofia Wretling.
Hon har tidigare under 15 år arbetat som konstnärlig ledare för Teater Jaguar i Göteborg och gjort föreställningar inom både dans och teater. Hon är också en del av Mammas nya kille och arbetar till vardags med kulturutveckling på Region Värmland.
– Det andra jag tänker på är "Säffle, kan jag få en kopp kaffe". Jag har pendlat mellan Göteborg och Karlstad under flera år och det är svår att passera Säffle utan att tänka på den frasen.
Både "Spik i foten" och "Säffle, kan jag få en kopp kaffe" är repliker hämtade från 88-öresrevyn (1970).
– Samspelet mellan Hasse och Tage var så fantastiskt, fortsätter Olof.
– Jag känner den där nerven, som man nästan kan ta på, när jag lyssnar på många av sketcherna. Alla deras revyer har jag på vinyl. På inspelningarna hörs det varma skrattet från publiken också, det gör allt så levande. Det hörs hur jäkla roligt de själva tyckte det var!
"Innerligt roliga"
Det är något visst med att titta på människor som njuter av varandras sällskap. Skratt är smittsamt och humor bygger broar. För Olof Wretling var mötet med Hasse och Tage också ett sätt att komma närmre sin pappa.
– Jag satt bredvid honom när han körde och vi skrattade åt samma saker. Humorn förde oss samman. Jag höll på med höjdhopp och pappa var intresserad av fåglar. Men vi kunde mötas när vi skrattade åt Lindemännen.
Sofia har en liknande erfarenhet.
– För mig är en stor del av grejen med deras humor att man kunde skratta åt den tillsammans oavsett ålder. Jag var sju, åtta år och skrattade tillsammans med min mamma, pappa och morfar minns jag. I dag är humorn mer riktad, man siktar på en specifik målgrupp, det är tufft att nå ut brett. Jag har svårt att se att min femtonåring skulle skratta åt samma sak som hennes morfar.
Hasse och Tage samlade sin gärning i bolaget AB Svenska Ord, en liten stuga på Söder i Stockholm utgjorde kontor och skrivarlya.
– Det som kännetecknar dem som komikerduo är att de lyckades vara innerligt roliga samtidigt som de kunde leverera en livsåskådning. De var förbaskat jävla roliga och samtidigt berättade de vad de trodde på och vad de tyckte var åt helsike fel. Att kunna förmedla det i sång, i sketcher, i krumelurer och skojigheter – det är helt unikt.
En av de stora framgångarna för duon var filmen Att angöra en brygga (1965). Det är den näst mest sedda filmen i Sverige efter Sällskapsresan. När Hasse Alfredson ombads förklara filmen med en mening svarade han "En fars om människans ensamhet". Filmen förknippas ofta med ledmotivet där Monica Zetterlund sjunger om de fantastiska män som vet hur man angör en brygga. Hennes version spelades dock in efter att filmen var klar, så i filmen är låten instrumental.
När vi pratar om duons filmer nämner Olof Picassos äventyr (1978) som en favorit.
– Vilken idérikedom den filmen visar upp!
– Där ser du en Gösta Ekman i högform. Filmen är både tramsig och varm. Jag tycker att filmen dukar upp som ett buffébord där alla duons uttryck finns med. Det är svårt att tro att något kan vara så larvigt och roligt på samma gång.
Martin Luther King
För både Sofia och Olof är den samhällsmedvetna sidan av Hasse och Tages gärning viktig. I den aktuella dokumentären visas bilder från den välgörenhetskväll komikerduon arrangerade på Operan i Stockholm. Martin Luther King fanns på plats och talade. Hasse och Tage uppträdde med Harry Belafonte. I publiken satt bland andra Gustaf VI Adolf och statsminister Tage Erlander från värmländska Ransäter.
Vid ett senare tillfälle i filmen ses Tage läxa upp dåvarande statsminister Olof Palme rörande den brännande kärnkraftsfrågan.
– Mycket av materialet de skrev är sådana precisa träffar i just den tiden, fortsätter Olof.
– Tänk att en underhållare fick intervjua statsministern i tv, när såg du något sådant senast!? Det ger också en fingervisning om hur stora, hur etablerade de var. Vilken röst de hade i samhället, just där och då.
– Tages sketch om sannolikhetsläran i samband med kärnkraftsolyckan i Harrisburg gjorde ett stort intryck på mig, säger Sofia.
– Just att humorn var politisk, det var spännande. Att göra ett ställningstagande var enklare på den tiden, så upplever i alla fall jag det. I dag är jag mer orolig och rädd för att ta ställning. Allt är mer splittrat i dag. Men i arbetet med Mammas nya kille så har Hasse och Tage nog alltid funnits med på något sätt. Man bär dem liksom med sig.
Hon utvecklar:
– I deras humor finns det alltid en underton. Även i tramset. Jag gillar när man vill åt något, när det finns något att säga. Något som manar till eftertanke. Det är en drivkraft för mig. Att göra humor med en botten och en värme.
"Vågar vila i allvar"
Olof vill nämna några rader som gjort stort intryck på honom, han letar efter de exakta orden.
– Jag får lätt en tår i ögat när jag tänker på vissa saker Tage har skrivit, fortsätter han och citerar:
"Om jag tänkte som fan,
kanske tänkte hela dan
på mitt liv och fann
en slags mening som var sann,
ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej,
att då gäller denna sanning bara mig."
Och visst glänser det till i ögonen. Han harklar sig och tar upp tråden.
– Just ambitionen att förmedla något, att bilda om du så vill, det gör ju att mitt yrke känns mer angeläget.
– Jag kan känna en stor inspiration, ett släktskap med Hasse och Tage där. Jag har ingen aning om vad de hade tyckt om mina grejer, men jag har också en stark humanistisk syn på tillvaron. För mig som komiker är det viktigt att kunna stanna upp när jag upplever något som angeläget. Att jag vågar vila i allvar, i tyngre ämnen. Att jag inte bara skyndar förbi, skojar bort. Utan att jag faktiskt sätter ner foten. Som komiker kan det vara tufft att våga, det blir lätt att man hela tiden bara jagar skrattet.
När Olof Wretling började skriva material till humorscenen var Killinggänget och Hassan de ledande stjärnorna.
– Men redan tidigt fascinerades jag av Tages texter, de kunde ju vara så allmängiltiga. Han kunde liksom skriva in sig själv i världsproblematiken. I tidig ålder provade jag att skriva på det sättet, jag har några av de där texterna kvar. Ska jag vara helt ärlig så skaver det rätt rejält när jag läser dem i dag, haha. Det är ju inte i närheten lika bra som Tages. Det tar ett tag för alla komiker att hitta sitt sound, sitt sätt att skoja på.
Både Sofia och Olof är överens om att all humor är politisk, det ligger en värdering bakom varje handling.
– Den tydliga form av engagemang och livsåskådning som färgade det Hasse och Tage gjorde, det hade varit spännande att se i en modern form. Det säger ju något om hur jäkla skickliga de var, vi sitter och citerar Tages texter i dag och beundrar Hasses enorma energi. De var så otroligt olika. Deras vänskap var som ett lyckat äktenskap.