Läs på - innan ni dömer ut oss

Insändare
PUBLICERAD:
Jag var i lördags tillsammans med mina lagkamrater från IK Carlstad i Degerfors, där vi först spelade en mindre turnering mot Degerfors nystartade paralag samt HMF Falken från Arvika, Efter turneringen skulle vi tillsammans även se gratismatchen mellan Degerfors och Halmstad.

Så här några dagen efter kommer funderingarna, dels kring våra matcher å dels på plats på gratismatchen

Vi i IK Carlstad var överlägsna i våra matcher mot Degerfors och Falken, så pass mycket att vi efteråt fick höra av medresande publik att vi blev ifrågasatta av övrig publik. Bland annat kom kommentarer: Men vad är detta?! De är inte paraidrottare!

En paraidrottares tankar efter upplevelser i samband med match i Degerfors i lördags.
Foto: Tomas Nilsson

Här kommer alltså okunskapen, okunskapen som vi med osynliga handikapp ständigt lever med..

En av anledningarna att vi har såpas hög nivå beror dels på att för att överhuvudtaget få spela matcher behöver vi röra på oss, det finns nämligen inget seriespel i Värmland, vi avverkar minst 50 mil i året i bussar och bilar runt över hela Sverige, något många av oss gjort under flera år, både vad gäller fotbolls turneringar/SM samt innebandy som vi spelar vinterhalvåret

Flera av oss har dessutom grunder från vanliga föreningar, bor man på en liten ort från början finns nämligen bara det alternativet. Det funkar bra när man är barn, när man kommer upp i ungdomsåren kommer däremot pressen på prestation, något som inte är lätt för alla, desto svårare för oss med ett handikapp..

Måste jag som har ett dolt handikapp agera handikappad och ”se” handikappad ut?

Måste jag ha daglig verksamhet eller personlig assistent för att vara en paraidrottare?

Bara för att du som har en dotter, son eller ett syskon som har ett svårare funktionshinder, betyder det inte att alla med funktionshinder är likadana!

Jag ber allmänheten samt anhöriga läsa på och lära er om olika grader av funktionshinder innan ni dömer ut oss allihopa!

Min andra fundering är kring gratismatchen. Vi paraidrottare skulle i halvleken visa upp oss för publiken, något vi alla tyckte va lite speciellt.

Tyvärr kändes det mer som att vi var i vägen, då Degerfors ungdomslag kändes viktigare. De fick gå vändan runt hela planen, vi gick först in bakom ena målet och där blev vi ståendes en bra stund, när vi äntligen fick gå fick vi bara gå fram till spelarnas bås, vinka lite gran och sen gå där ifrån.

Just denna biten hade vi kunnat klara oss utan. Ungefär som att vi bara skulle va glada för att vi överhuvudtaget fick vara där.. Känslan var som vi tyvärr är vana vid, att bli ned prioriterade. Att gå varvet hade betytt väldigt mycket för oss, just att få visa fram para idrotten på riktigt.

Summa summarum. Det ända positiva jag tar med mig från denna dagen är att det nu äntligen ser ut som att vi kan starta upp Värmlandserien igen som tills nu varit nerlagd i snart tio år!

Paraidrottare?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.