Jobberbjudandet som chockade mig

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Jag hade som vanligt varit på loppisen i Klässbol och den här gången hade jag köpt på mig några gamla veckotidningar och insåg nog att jag hittat några verkliga godbitar.

Jag satte mig bekvämt tillrätta med ett väl bevarat nummer av Husmodern från 1954.

Det var ett bra nummer. Inget daltande. Handfasta råd.

Duktiga husmödrar tipsade om hur man får ett skinande blankt hem och duktiga makar tipsade om hur folkhemmets byggande måste fortsätta trots att det kan vara lite tungt ibland. Inga tips om ”cava aperååål” och sånt.

Men man insåg, när man läste, att trots allt så gick det ganska bra för Sverige i en tid när praktiskt taget hela världen fortfarande kämpade som skadeskjutna illrar efter andra världskriget.

Jag fastnar med brallorna nere på utedasset och läser en spalt där en socialpedagog vid namn Karin Ruths-Hoffman svarar på läsarnas frågor. På bilden ser hon mycket förtroendeingivande ut. Hon har ”stor erfarenhet” påstås det. Det tror man på.

Jag läser:

”FRÅGA: Jag är en hyperkänslig och neurastenisk 25-åring med intellektuellt yrke. Jag är oerhört labil till min läggning, påverkas starkt av både sorg och glädje. Redan som barn talade jag högt för mig själv och gör det alltjämt, ofta på gatan eller på platser där jag upplevt tråkigt eller trevligt, kanske i synnerhet där jag tidigare blamerat mig. Orden har inga sammanhang med mina tankar - jag antar de utgör begrepp som vid tidigare tillfälle berört mig illa.

Jag är erotisk hämmad. Min barndom var trist, mina föräldrar som var hyperhysteriska lät sina lynnen gå ut över mig. Jag började tidigt använda sömnmedel. Jag har alltid varit skygg och inbunden, haft svårt få kontakt med andra och svårt finna mig tillrätta med livet. Människor anser mig vara rubbad. Vad kan jag göra?

Sign Främling i tillvaron”

Vad svarar Karin på det?

Vad har den rutinerade socialpedagogen för handfasta råd att ge till ”Främling i tillvaron”? Jag funderar på det samtidigt som jag undrar varför frågeställaren läser Husmodern? Är det ens en kvinna?

Utedasset känns plötsligt en smula trångt.

Förstummad läser jag vidare:

”SVAR: Vänd er till röstpedagogen Enar Aquilon, Västmannagatan 61B, Stockholm. Tel 32 67 02. Jag anser det inte för otroligt att ett medvetet arbete med språket skulle kunna bota de okontrollerbara utbrotten av ord.

Ni är inte ”rubbad”. Lär er varje dag några diktrader utantill. Ett annat enkelt litet råd för människor som ni med koncentrationsrubbningar: Skaffa er en blockflöjt - det är inte svårt att lära sig att blåsa den. Låt mig veta hur det går.”

Slut. Det är allt. Karin är färdig med sitt svar och beredd att gå vidare med andra frågeställare. Alltmedan ”Främling i tillvaron” undrar över varför hen egentligen ska spela blockflöjt medan hen grubblar på sina hyperhysteriska föräldrar och sitt osammanhängande babblande bland folk. Sannolikt fastnar väl hen enbart vid de fyra magiska orden ”Ni är inte rubbad”, om jag får gissa.

Hur nu Karin kunde ha en aning om det…

Hursomhelst slår jag ihop tidningen och undrar lite över hur folk får sina yrken och vad de gör av dem.

Jag kan i förtroende avslöja för er att bara några dagar efter läsningen blev jag erbjuden ett helt nytt jobb. Nytt för mig i alla fall.

Jag fick en förfrågan om jag var intresserad av att bli talskrivare åt en en svensk partiledare.

Ja, faktiskt.

– Va?!? stönade jag, nästan okontrollerbart babblande i mitt djupa inre.

– Ja, vad är det för konstigt med det? Vi behöver nytt blod i partiet och du skulle nog kunna få fart på uppmärksamheten.

Jag försjunk i djupt grubbel. Jag sa ingenting på en stund.

– Men jag röstar ju inte ens på det partiet?

– Och?

– Men hallå, det måste väl vara lite seriöst.

– Gör jobbet bara.

Till slut svarade jag nej. Nån jävla ordning måste det vara även i ett parti. Jag var överlycklig över att klara av att säga nej. Det är aldrig lätt. Erbjudanden är alltid smickrande och jag kände, kanske en smula upphetsad, att jag trots en hyperhysteriskt stigande ålder kanske uppfattas som en halvmogen version av Hanif Bali eller Amineh Kakabaveh eller någon annan twittrande neurasteniker.

– Nä, ni får ta någon annan, sa jag. Någon annan får stå dom där för okontrollerbara utbrotten av ord.

– Okontrollerbara utbrotten av ord?

– Ja, du vet vad jag menar.

– Njaa…

Och Jag tänkte att det knappast var en talpedagog dom var ute efter. Inte i någon bemärkelse. Snarare tvärtom.

Jag sökte mer hjälp hos Karin.

– Det räcker kanske med att skaffa er en blockflöjt - det är inte svårt att lära sig att blåsa den. Den ställer inga frågor.

– Va?!…

– Låt mig veta hur det går.

Klick.

Veckans musik

Taylor Swifts nya album ”Lover” är ju magiskt ren pop på samma nivå som klassiska ”1989”.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.