Lana Del Rey - Stor dramatik, bitvis

Skivor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Lana Del Rey

Norman Fucking Rockwell
(Universal)

Lana Del Rey är så förbannat bra på att låta rätt. Nästan lite för bra. Allt det där dramat hon så effektivt bygger upp till bristningsgränsen i sina låtar tangerar farligt ofta det poserande. Det är lite grejen med teatral pop, dock. Den måste balansera på den där gränsen. När Lana Del Rey prickar rätt är hon bättre på det än de flesta.

Problemen uppstår när jämntjockheten sätter in. Albumets toppar är fenomenala, men resten av tiden puttrar det mest på. Kanske för att hon inte balanserar tillräckligt nära den dramatikens bristningsgräns, och då känns det plötsligt lite tomt. I alla fall tills nästa fullträff. Norman Fucking Rockwell hade tjänat på att skala av några låtar, helt enkelt. Eller att hon vågat göra lite fler svängigare utflykter som i covern av Sublimes Doin’ Time, som parafraserar den gamla klassikern Summertime till ett svalt beat. Det passar henne som handen i handsken.

Bästa låt: Norman Fucking Rockwell

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.