”Det blir en katalysator att gå i prideparaden”

På lördag är det dags för årets upplaga av prideparaden i Karlstad.

Inför den har vi pratat med Värmland Prides ordförande Hazel Svensson om hot, partiers närvaro och segelbåtar.

Hazel Svensson beskriver sig som en 18-årig människa som pluggar språk och kultur på gymnasiet, gillar att segla och som håller på med att renovera en träbåt.

Detta vid sidan av att leda den ideella föreningen Värmland Pride, det har hen gjort i två år. Men hen har varit aktiv i föreningen i tre år.

Hur kommer det sig att du började engagera dig i Värmland Pride?

– Jag gick i högstadiet och hade precis börjat komma ut som queer för mig själv. Jag kände att jag behövde ett sammanhang så jag gick på ett årsmöte utan att riktigt förstå vad det innebar.

På plats blev hen vald till projektledare och senare blev hen också pressansvarig.

– Jag blev bokad till en radiointervju och tänkte ”Oj, jag ska in i radio nästa år, nu måste jag komma ut för en massa människor”. Det blev en viss press, säger Hazel Svensson och skrattar.

Var det en jobbig vecka?

– Näae, inte riktigt, men jag sms:ade några och hälsade på hos några andra.

Under de här åren du varit engagerad i föreningen, har det blivit lättare att vara den du är?

– Ja, på många sätt har det det. Folk känner igen en och antar inte lika mycket om en vilket gör det lättare att komma ut. Men det har även blivit svårare. Jag blir hotad och vi hade en incident 2017.

Då blev Hazel Svensson spottad på och slagen i ansiktet i samband med prideparaden.

Den händelsen, vilka spår har den lämnat hos dig och föreningen?

– Innan det hände brydde jag mig inte så mycket om att vi skulle göra en hotbildsanalys och tänkte inte att det skulle kunna hända något. Det är Sverige vi bor i. Men efter den händelsen har jag börjat ta säkerhetsdiskussionerna på större allvar. Nu har vi en mycket tätare kontakt med polisen. Så jag har kanske blivit mer osäker, medan det blivit säkrare runt själva pride.

Det som hände 2017, är det det värsta ni utsatts för?

– Som förening ja, sedan har vi personer i styrelsen som har fått ta emot personliga hot i den klassen.

Hur är det att fortsätta jobba då, blir det en extra gnista?

– Ja, jag blir sur och arg. Jag driver en förening som går ut på att vi samlas en gång om året och festar och klagar. Det finns inget bättre än att klaga. Det är nästan mitt yrke, säger Hazel Svensson och skrattar igen.

– Jag ringer till politiker och klagar, går upp på scen och klagar och sitter i pressen och bara klagar. Så hoten är en stor grej vi har att klaga över.

Så en månads arrangemang inom Värmland Pride är fyra veckors klagan som sedan avslutas med en riktig fest?

– Ja, ungefär så. Det är en bra sammanfattning.

Ni syns mycket under en månad, vad händer under de andra elva?

– Då förbereder vi oss för den tolfte. Det är rätt mycket jobb. Men det är också mycket interna saker, som föreningsdemokrati, transparens och diskussioner om vi lägger pengar på rätt saker.

Under dina år i föreningen, vad har hänt med den värmländska HBTQ+-rörelsen och -världen?

– Den har blivit jättemycket större. RFSL:s medlemsantal har ökat, vi har startat Arvika Pride och i år startades Hagfors Pride upp. En av de orter jag trodde skulle vara sist, men så blev det absolut inte, säger hen som bott i kommunen ett par år.

– Sedan är det många andra föreningar som har börjat prata om de här frågorna, vilket är roligt.

I vilka sammanhang är det svårast att komma in i och förändra tankarna kring de här frågorna ni jobbar med?

– Idrotten, det är där vi jobbar just nu.

Hur ska man kunna förändra idrottsvärlden så den öppnar sig och förändrar sitt tankesätt?

– Jag tror det handlar om medvetenhet och utbildning. Idrottssverige har jobbat med folkbildning sedan urminnes tider. På sistone har transfrågor inom idrotten satts på agendan vilket är jättebra. Så jag tror att det kommer landa i att vi får ett Idrottssverige som är för alla.

Finns det några sporter om är bättre än andra?

– Ja, rollerderby. Det är den queeraste, mest feministiska sporten i världen. Det finns rollerderby och så finns det herrderby, men den är mycket mesigare så alla vill spela rollerderby. Och rollerderby är öppet för alla som inte är CIS-män som jag har förstått det. Så det är en väldigt inkluderande sport.

– Jag tycker att många idrottsförbund kan titta på rollerderbyn och lära sig mycket.

Hazel Svensson säger att pridearrangemanget i Karlstad är bland de allra största bland de mellanstora städerna.

Kan arrangemanget bli för stort?

– Nej, eller jo kanske. Jag har hört folk som har spekulerat i vart alla HBTQ-personer är på pride och att det blir mindre protest och mer fest för alla heterosexuella CIS-personer som kommer dit och ska visa sig så inkluderande och mångfaldiga som möjlig.

– Men det är klart att vi inom rörelsen har gjort mycket, det är där grunden ligger, men jag tänker att vi inte hade kommit någon vart utan dem.

Hazel Svensson menar att det också beror på från vilken vinkel man tittar. Vill man att det ska bli så bra som möjligt med lagförändringar och normmedvetenhet så kan det inte bli för stort, men:

– Ska man skapa ett pride som är så bra som möjligt för alla HBTQ+-personer i Värmland så kan det kanske det.

Är det jobbigt när organisationer och partier kommer med banderoller och ser det som ett sätt att synas och få folk med sig,” titta här vad vi är bra”. Kan det ta fokus från de frågor ni vill lyfta?

– Ja, det kan det definitiv, men det är stor del de som finansierar hela grejen och som också gör att vi kan hjälpa kommuner som inte får ett lika stort kommunalt bidrag. Ett flertal gånger har också ett deltagande i vår parad lett till att personer mejlat och sagt att de letar efter utbildningar kring de här frågorna och vill ha tips.

– Det blir en katalysator att gå i prideparaden, så det kan vara ett bra första steg för många organisationer som ska in i den här världen och jobba med normkritik och normmedvetenhet.

Finns det några som inte är välkomna i paraden?

– Ja, man får inte vara med om organisationen är rasistisk, sexistisk, homofobisk, transfobisk, queerfobisk... Sverigedemokraterna får inte komma till exempel.

Men om de har HBTQ-personer som är med i partiet, får de gå med om de inte gör det under partiflagg?

– Ja, alla får komma och gå som privatperson, så länge man inte stör eller bråkar. Men det är just när man visar en partifana för ett parti som konsekvent klantar sig och röstar mot allt som har med HBTQ+-personers mänskliga rättigheter. Men då säger många ”KD då, det är samma sak!”, men det är det inte. Det är två helt olika ideologier i grund och botten. Visst, de röstar mot vissa saker, men det är trevligt folk att ha att göra med som lyssnar när vi pratar med dem. Och då blir det en annan grej.

Vilka fördomar mot er grupp måste ni fortfarande dras med?

– Att vi kan allt. Som att bara för att man är homosexuell så vet man allt om hiv-prevention och transvården. Och sedan finns gamla knasiga fördomar som folk kanske inte yttrar offentligt, men som man kan läsa i kommentarfält på nätet. ”Åh, de här transpersonerna, det är bara äckliga män som ska in i kvinnornas omklädningsrum.” Helt galna fördomar som man inte fattar var de kommer från. Eller att bisexuella personer är konstant otrogna. Mycket sånt som gör att man bara undrar ”Hur tänker du nu?”

Blir det skrattretande?

– Ja, många gånger, men samtidig blir man rädd också. Är folk så korkade?

I dag ingår fyra kommuner i Värmland Pride. Det innebär också att tolv stycken inte är med.

Vad krävs för att de också ska ingå?

– Någon måste ringa mig och säga ”Du, jag vill ha en prideparad i min kommun”. Då fixar jag det med den personen och ett litet aktivistgäng. Det är allt som krävs. Sedan sätter vi oss ner och tjatar på kommunen tills vi får ett bidrag. Det kostar ungefär 15 000 kronor att ordna en parad värd namnet.

När tror du den femte kommunen hakar på?

– Jag vill säga inom två–tre år.

När vi träffar Hazel Svensson är det en dryg vecka kvar innan den stora finalen, och hen börjar blir sliten.

– Men nu är bara det roliga kvar.

Vilken känsla kommer du att ha på lördag när du kliver upp på scenen i museiparken?

– Det är en wow-känsla och jättemycket tacksamhet till alla som kommit. Om de inte kommit hade vi jobbat förgäves i elva månader. Det betyder mycket att vi i styrelsen skapat något som kanske får någon att ändra hur den lever sitt liv till det bättre.

Vad får du höra från besökarna som är där?

– Det är för hög volym i parken och för tyst i paraden. Det är för många företag, det är för lite företag. Det är aldrig nån som är nöjd, säger Hazel Svensson och skrattar.

– Men också att ”Wow, det här är fantastiskt, ”Bästa dagen i mitt liv”, ”Jag har äntligen vågat komma ut”, ”Det här betyder så mycket för mig och min familj”.

Till de som sitter hemma och skriver att pride är trams och något ni kan hålla för er själva, vad vill du säga till dem?

– Det är de som tramsar sig. Det är mänskliga rättigheter vi pratar om, punkt slut. De får man stå och skrika ut hur mycket som helst. Oavsett om det är i Hongkong eller Torsby, oavsett om det gäller rätten att yttra sig fritt eller rätten att var kär i vem man vill. Mänskliga rättigheter är inte olika mycket värda, även om man tycker att vissa är viktigare än andra. Om en faller bort, faller alla. De mänskliga rättigheterna är okränkbara och odelbara. Man kan inte välja.

Och hur var det med det där båt- och seglingsintresset?

– Från början var det ett sätt att hitta en gemenskap utanför skolan och de närmaste vännerna, när jag gick med i en skolskeppsförening på Västkusten. I dag ser jag det som ett enormt privilegium att jag kan segla. Jag kan sätta mig på en båt och åka vart jag vill utan att det kostar nånting.

Nu har Hazel Svensson skaffat en egen båt som håller på att renoveras.

När båten är klar vad ska du göra då?

– Då ska jag segla till Läckö, för det är jättefint. Det kommer ta ett par dagar.