Storebrorssamhället på intåg

Ledare
PUBLICERAD:
Övervakning av barn.
Foto: Håkon Mosvold Larsen/NTB Scanpix/TT
I Norrköping vill utbildningskontoret pröva att övervaka barnen på en förskola med hjälp av armband som larmar när barnen rör sig bortom ett digitalt staket. Ett sällsynt dåligt förslag som dessvärre lär bli allt vanligare.

Fallet Norrköping har förståeligt skapat uppmärksamhet långt utanför kommunens gränser. Den här sortens extrema övervakning är vi inte vana vid att höra talas om i Sverige. Dessutom riskerar armbanden att bryta mot GDPR. Det går inte för sig att övervaka barn hur som helst nämligen.

Från förvaltningens håll är det förstås lätt att se fördelen – pengar. Personal är dyrt och det går åt färre personer åt att administrera en bunt armband, det vill säga springa och plocka in de barn som går för långt, än att faktiskt idka barnomsorg.

Samma fenomen ses också vinna mark inom äldreomsorgen. De senaste åren har det blivit allt vanligare med system där äldre inte får fysiska omsorgsbesök nattetid för att tillse att de mår bra. Istället skall de övervakas visuellt med hjälp av kameror. Detta har det gott kunnat debatteras mer kring.

Att äldre skall kameraövervakas i hemmet för att kunna få hjälp är bisarrt. Försöken som har gjorts hittills förefaller primärt vara på frivillig basis. Åtminstone i teorin. Det beror säkerligen på hur frågan ställs. Vill du få en pålitlig kamera i stället för opålitliga hemtjänstbesök som kanske aldrig kommer? Vem är tänkt att svara nej på den frågan kan man fråga sig.

Det går dock att rationalisera motiven i båda fallen. Vid händelse av brand eller annan krissituation vore det förstås legitimt att snabbt kunna avgöra om något barn är kvar inomhus. Och varför skall gamla människor behöva störas mitt i natten bara för att se om de lever?

Svaret är förstås på grund av alla de andra situationerna, när systemen inte används som det är tänkt. Hur lång tid kommer det att ta innan armbanden och övervakningen blir en naturlig del av verksamheten? Hur många barn kommer att växa upp konstant övervakade från förskoleåldern?

Hur rigida system är man villig att implementera för att säkerställa att kamerorna i äldres hem inte används för ren och skär voyeurism? För de allra flesta låter det väl rätt enahanda, men för somliga är det som om Peter Weirs satiriska The Truman Show från 1998 blev verklighet. I filmen gör Jim Carrey rollen som Truman Burbank, en man som adopteras av ett företag och vars liv direktsänds i ett simulerat program om hans liv.

Att somliga kommer att vilja och försöka titta mer än vad som är avsikten är garanterat, det är bara en fråga om hur många och hur ofta. Kommer alla operatörer att journalföras personligen med information om vilka kameror som är aktiva och hur länge? Kommer systemen att varna när ett konto är inne på tider utanför schemalagda pass?

Möjligheterna att övervaka varandra är större än någonsin. Gemensamt för båda dessa fall är dock att det handlar om dåliga prioriteringar. Uppenbart är att alldeles för många inte vill satsa på kvalitativ barn- och äldreomsorg. Värdigheten i det personliga mötet går helt förlorad i digitaliseringens övervakningssamhälle. Omsorg blir industri, och människor blir produkter. Allt i bästa sändningstid.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.