Skådespelerskan och musikern Sandra Andreis släpper singeln Lady is a champ den 23 augusti. Ett smakprov på ep:n som kommer den 5 september. Debuten består av fem, sedan länge, välkända låtar som fått en rejäl uppfräschning i både text och sound.
– Jag fick nästan kräkningar i halsen av att sjunga de här låtarna. Det var helt enkelt dags att uppdatera, säger hon.
Kvinnan som var en "tramp" är numer en "champ" och låten The man I love handlar nu om mannen som får kämpa för att vara värdig kvinnan, i stället för den trånande kvinnan som sliter sitt hår för att få mannens uppmärksamhet. Andreis har gjort både stora och små ändringar i fem olika jazzskatter för att ändra deras budskap.
– De låtarna är såklart skrivna utifrån den tidens normer och det märks i värderingarna.
Under hennes uppväxt var det just amerikansk jazz från 30- och 40-talet som spelades i hemmet. Samtidigt som låttexterna formade hennes tankar kring världen och könsroller kändes det inte helt rätt. Med tiden växte ett behov av att skriva om och modernisera texterna.
– Musik går rakt in i hjärtat vare sig man är medveten om det eller inte. Likaså budskapen. Det är så många av de här gamla låtarna som spelas in och tolkas om och om igen, år efter år. Då kan jag tycka att det är vårt ansvar att ändra dem så att de här värderingarna inte lever kvar.
Inkluderar flera
Andreis berättar att hon först började göra sina egna tolkningar av låtarna när hon spelade dem live.
– Jag kunde nästan inte förmå mig att sjunga dem, det tog verkligen emot vid vissa textrader. När jag bytte ut vissa ord märkte jag vilken effekt det hade hos publiken. Jag fick väldigt fin respons.
Ep:n, som har fått namnet Raising my standards, består av personliga favoriter som behövde en justering. Alla omskrivningar har godkänts av de respektive förlagen och för första gången någonsin har klassikern The lady is a tramp officiellt fått ändras till The lady is a champ, tack vare Andreis förfrågan.
– Just det är jag otroligt stolt över. Frank Sinatra brukade faktiskt ibland byta ut ordet ”tramp” när han spelade låten live och blev påhejad av bland annat Ella Fitzgerald. Men det har aldrig hänt att man officiellt ändrat titeln på det här sättet.
– När jag ställde frågan tänkte jag att det absolut inte skulle gå, men det gjorde det. Det visar att det uppenbarligen är fler som håller med mig och förstår.
Alla ändringar som gjorts har haft syftet att inkludera flera människor och överlag lyfta allas lika värde.
– Det kan handla om små ord till hela meningar eller infallsvinklar som gör att åtminstone jag känner starkare för låtarna.
Det är inte bara texterna som har fått ta ett kliv in i framtiden, även musiken har tagit nya svängar.
– Även om det är jazzlåtar jag har gjort tolkningar av är det inte ett jazzsound man kan förvänta sig.
Själv lyssnar hon helst på trip hop och rock och har, tillsammans med sin producent Henrik Jonzon, därför blandat dessa genrer med elektroniska beats.
Trivdes bäst bakom scenen
Sandra Andreis växte upp i Karlstad men flyttade sedan till Stockholm i tidiga tonåren. Att hon skulle sluta upp i rampljuset på ett eller annat sätt var då inte svårt att förutspå.
Tack vare flera estetiskt lagda släktingar var det nästan oundvikligt för henne att utveckla en egen konstnärlig sida som barn. Hennes farmor, Monica Andreis, var konstnär och höll i Sundstagymnasiets estetiska linje. Hon målade också en hel del scenografi och kostymer till Värmlandsteatern, som farbrodern Ricky Andreis var med och grundade.
– Jag blev alltid matad med konst, teater och musik och satt med glädje och sög in allt på repetitioner och utställningar. Det inspirerade mig.
Hon berättar att hon alltid förundrades över sammanhållningen på teatern och att hon snabbt började uttrycka sig i bild.
– Jag målade mycket och ville bli konstnär som farmor. Hon lärde mig mycket om såväl konst som att våga här i livet.
– Under skoltiden brukade jag stå på scenen ibland men drogs faktiskt mer till att göra scenografi och regissera.
Det var inte förrän hon gick på filmskola i Danmark som hon hittade vägen in i skådespeleriet.
– Jag fick nästan en livskris och tänkte "det var ju inte skådespelare jag skulle bli". Men jag var helt hooked. Det var lite som en drog.
Det var möjligheten att få berätta en historia med hela kroppen som lockade och ganska snabbt bestämde hon sig för att flytta till New York och utveckla sitt nyfunna kall. Där fick hon ta på sig allt ifrån klassiska roller till roller hon inte kunde tänka fanns.
– Jag trodde nog aldrig att jag skulle flytta därifrån.
Men så blev det. Efter drygt sju år landade hon i Sverige igen och sedan dess har hon gjort allt annat än att ligga på latsidan.
Ointressant att definiera
På de små scenerna i New York säger hon sig ha sett de allra bästa teateruppsättningarna. Det var inte Broadways stora klassiska namn som intresserade, utan det alternativa som hon tidigare aldrig hade hört talas om. Nyskrivna musikaler vars koncept inte såldes världen över och nytänkande manus som inte följde några regler.
– Det där som är annorlunda har på något sätt blivit min passion och ledstjärna. Jag vill aldrig vara fast i en genre utan vill också, som man gjorde i New York, våga mixa och blanda. Det är då det intressanta händer.
– Faktumet att samma föreställningar spelas om och om igen, med samma manus och samma låtar, kan jag faktiskt inte fatta. Jag tycker att det krävs något radikalt och nytt för att det ska bli intressant.
Hon berättar att hon, precis när hon hade flyttat hem igen, kände en viss frustration över att det var stängda dörrar mellan de olika branscherna i Sverige. Hon försökte därför ta saken i egna händer och startade igång ett projekt som skulle förena olika kreatörer och skapa en ny sorts scenkonst.
– När vi visade upp resultatet märkte man ett intresse för alternativ teater även i Sverige. Det var många som vanligtvis inte går på teater som kom för att titta på det vi gjorde.
Det gränsöverskridande är något som Andreis brinner för även utanför karriären. Hon menar att vi människor överlag är väldigt vana med att försöka dela in varandra, och oss själva, i fack.
– Vi sätter hela tiden titlar på oss och stoppar in oss i små fyrkantiga boxar. Vem hjälper det egentligen?
– Man har blivit fostrad in i att definiera sig i allt, men det är så ointressant. Så fruktansvärt ointressant.
Vandrar mellan flera genrer
Redan under vintern väntar troligtvis ännu mer musik från Sandra Andreis. Då med helt eget material.
– Det är svårt att säga något om det nu egentligen, men det finns en viss tematik som återkommer i texterna. Jag tror också att folk kommer kunna känna igen soundet från den här ep:n.
Bredvid musikkarriären finns också skådespelerskan. Tidigare har filmpubliken kunnat se henne i bland annat tv-serien Morden i Sandhamn, samt filmerna Mig äger ingen, Återträffen, The girl with the dragon tattoo och Hamilton - I nationens intresse. Det råder inga tvivel om att hon snart kommer att synas på filmduken igen. Ett hittills hektiskt år kommer snart att visa upp sina resultat.
– Jag är med i en ny tv-serie som kommer under vintern. Den heter Box 21 och är en Viaplayserie. Sedan håller jag just nu på att spela in en internationell tv-serie som ska annonseras snart.
– Under vintern kommer också den amerikanska skräckfilmen Come home som jag är med i och en Svt-produktion för ungdomar.
Att inte fastna i en genre är med andra ord något hon än så länge verkar upprätthålla.
– Det är allt ifrån psykologisk skräckfilm till ungdomsdrama och komedi. Jag blir inte uttråkad i alla fall!