Tiggeriet lika ovärdigt nu som då

Ledare
PUBLICERAD:
Ovärdig syssla.
Foto: Björn Lindgren/TT
Efter några rättsliga vändor är nu ett tillståndskrav för passiv pengainsamling infört i Eskilstuna. Tillståndet kostar 250 kronor och behöver förnyas inom tre månader från utfärdandet.

Huvudsyftet är att minska användningen av tiggeri som försörjning, men också att skapa kontakt mellan tiggare och myndigheter. Tidigare har förbud mot tiggeri på vissa platser införts i Vellinge kommun och flera andra kommuner tar i nuläget fram någon form av inskränkning mot tiggeri. Från att ha orsakat livlig debatt har frågan blivit något mindre polariserad.

Dock finns fortfarande ett stort motstånd mot förbud. Bland annat Amnesty International menar att det blir en diskrimineringsfråga. Från organisationens kampanj ”Sex goda argument mot tiggeriförbud” handlar punkt fem om att det är absurt att förbjuda enbart vissa sätt att be om hjälp på. När man är röksugen så skall man få be om cigg, men är man så fattig att man lever i en permanent nödsituation så får man inte be om stöd, vilket blir en diskriminering av fattiga.

Jämförelsen är dock inte klockren, eftersom bakgrunden till förbudet är att det är en ovärdig och farlig försörjning. Något Amnesty International också kommer fram till i punkt sex. Där problematiseras att utländska tiggare får utstå glåpord, våld och utfrysning. Det verkar alltså knappast som att tiggeri är ett fungerande sätt att ta sig ur en permanent nödsituation.

Tiggeriförbud är heller inte något nytt fenomen i Sverige. Så sent som 1965 avskaffades lösdriverilagen, som tidigare gjort att man riskerade tvångsarbete om man inte hade fast bostad, fast anställning, medel till sitt uppehälle och flyttade runt med försörjning från tiggeri och dylikt. Det var ett sätt att se till att alla som inte hittade försörjning själva skulle bli sysselsatta. Men under det sena 1960-talet tyckte lagstiftarna att behovet att tigga var undanröjt och att det därmed inte förelåg anledning att lagstifta om det. I en modern välfärdsstat skall ingen behöva tigga, vilket är rimligt.

Trots att välfärden i Sverige har ökat sedan dess, med ett tätare socialt skyddsnät, har tiggeriet återuppstått som en del av stadsbilden. Numera är det dock utländska medborgare som är överrepresenterade. Ett tillståndskrav eller förbud mot tiggeri skulle innebära att tiggarna åtminstone skyddas från den typ av utnyttjande som är bevisat förekommande.

Är ett tillståndskrav att sparka på dem som redan ligger? Kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S), svarar att ”Vi sparkar redan stenhårt på den som ligger. Vi accepterar att människor lever i skogsdungar i 30 graders värme eller kyla. Vi accepterar att folk skall sitta på sina bara knän och be om våra smulor till pengar samtidigt som en stor del av de pengarna skickas till människor som åker runt i fina bilar i ett annat land.” (SVT 24/6).

Det är ytterst rimligt att ifrågasätta tiggeri som försörjningsmetod. Det accepterades inte i början av 1900-talet och det borde inte accepteras nu.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.