Kulturstaden Paris och bruksorten Lesjöfors - för Claire Roudenko-Bertin är båda i högsta grad centrum.
Hon undervisar på en nationell fransk konsthögskola och ser till att även hennes studenter får chansen att möta Lesjöfors.
Vi sitter i något som kan vara ett museiföremål, ett konsthantverk - eller bara en matsalsgrupp med stolar, bord och en soffa.
Lärarinnan Edit Haglunds möblemang står på Lesjöfors museum och om hur ett vardagligt föremål kan göra resan från att vara just en vanlig sak till ett konstverk ska vi resonera mera kring om en stund.
Nomaden har landat
Först måste ett och annat redas ut. Som hur en fransk konstnär och konstlärare hamnar i värmländska Lesjöfors.
För det första hade hon redan hittat Stockholm och sin man John Sundkvist, också han konstnär. Tillsammans letade de efter något utanför storstaden.
– Jag växte upp på landet och ville hitta en sådan plats i Sverige. Jag har varit nomad hela livet. Nu har jag hittat en plats där jag vill koncentrera min energi, säger Claire.
– Det var viktigt att det skulle ligga i riktig skog, inte i det mellansvenska landskapet med massa åkrar och någon skogsdunge, säger John Sundkvist.
I Lesjöfors finns förutom skog, sjöar och höjder också spåren efter många års industriellt arbete. Några industrier lever kvar, av andra återstår bara rester.
– Det är också en plats som är glömd, men jag tycker om industrilandskapet, säger Claire. Det visar att det är en djup kultur här, det är inte bara sol och skog.
Men hur hittade ni Lesjöfors?
– En tillfällighet. Det var ett hus som passade oss som låg här. Senare har vi förstått att det var meningen, säger John Sundkvist med ett leende.
Magkänslan sa ja
Vi hoppar över funderingar om det finns tillfälligheter eller inte, men John konstaterar att det kändes bra på en gång när de kom till bygden 2014.
– När man väljer hus eller lägenhet är det mycket magkänsla. Det är svårt att rationellt redovisa sin upplevelse. När vi kom hit första gången kändes det bra, säger han.
– Jag känner mig hemma här. Jag kallar det Paradiset, säger Claire.
Faktum är att hon tidigt tyckte så mycket om det hon såg i Lesjöfors att hon ville signera det som ett konstverk. Det blev en signatur skrivet med bläck i en sjökant - högst symboliskt alltså.
Vardag blir konst
Den handlingen rimmar också med verk av den konstnär som paret haft som tema, när studenter från skolan nyligen kom till Lesjöfors museum: Duchamp, mannen som ställde ut ett flaskställ på en konstutställning. Ready-made, var begreppet han uppfann.
– Man tar ett vardagligt föremål och deklarerar att det är ett konstverk, genom att signera det, förklarar John.
– Mycket av det som finns här i museet befinner sig i den här rörelsen, från något som använts till att vara något som befäster minnet av något, till att kunna bli ett konstföremål, resonerar Claire.
– Museer är ofta lite passiva. Föremålen är här, du är där och så är det en distans, tillägger hon.
Icke så i Lesjöfors. Här, konstaterar hon, sitter vi ju till och med i ett museiföremål: Edits matsalsgrupp.
Gammalt blir nytt
På samma sätt har studenterna Wonwoo Kim och Margaux Janisset under sin veckolånga vistelse i Lesjöfors fått utgå från föremål i samlingarna när de skapat nya verk. De har flyttat föremål och fyllt andra med nytt innehåll.
Wonwoo Kim har exempelvis skapat pappskärmen med hål i, som man kan hålla upp och rama in sin omgivning med.
Som en hälsning till Duchamp har de också precis som han en gång gjorde, tagit en snöskyffel och gjort den till konst. Till och med guldram har den fått här.
Larseric Vänerlöf, mannen som skapat museet, uppskattar att studenterna rumsterar om i samlingarna.
– Det är bra att vidga museets funktion, det öppnar upp och spränger - jag ogillar nostalgi, många säger att det är nostalgi här men det gillar jag inte alls. Det här är ett sätt att komma ifrån det. Allt måste inte vara så gulligt och tillrättalagt.
Kapell i djupsnö
Larseric hade förresten också ett viktigt finger med i spelet när konstnärsparet kom till byn. Det var ju han som sålde huset till dem. Själv kom han till bygden 1982, från Stockholm, "tunnelbaneklädd" i 26 minusgrader och mötte 1,5 meter höga snödrivor kring det gamla Elimkapellet.
Ändå funderade han inte länge.
– En kvart ungefär.
Nu är det Claire som har sin ateljé i kapellet och paret rör sig mellan Lesjöfors, Stockholm och Paris.
– Paris är ett centrum, men också Lesjöfors, slår hon fast.
I Paris arbetar hon på Ecole Nationale Supérieure D´Arts Paris - Cergy, en nationell konsthögskola strax utanför huvudstaden.
Och för den som tycker att det verkar långt på många sätt mellan Paris och Lesjöfors har Larseric Vänerlöf en upplysning. De båda metropolernas vägar har råkats förr.
– Den första internationella utställningen var i Paris 1853. Då var Lesjöfors med. Lesjöfors var ett exklusivt bruk och egentligen Sveriges största manufaktureringsindustri runt 1855-1860. Det har alltid varit ett litet bruk, men specialiserat och de var först med fjädrar av flera slag - bladfjädrar, klockfjädrar och gud vet allt.