I början av förra seklet var det mörkt i hus och ladugårdar på Värmlandsnäs. Säffle köping fick visserligen ett elverk några år in på 1900-talet, men utanför tätorten fanns inga elledningar. Fotogenlampor gav förstås lite ljus, men så kom första världskriget. Då blev det riktigt mörkt.
Under krigsåren fanns det ingen fotogen att köpa. Karbidlampor hade visserligen kommit, men de var inte helt enkla att hantera och tämligen opålitliga. För många återstod bara att tända i en öppen spis och låta elden sprida lite ljus. Det är lätt att förstå, att elektricitet framstod som en dröm.
Sommaren 1918 hölls ett möte i Säffle. Mötet gällde landsbygdens elektrifiering och tre personer var initiativtagare. Det var riksdagsman J P Igel, Säffle, godsägare E G Eriksson, Västbro och godsägare C J Vermcrantz, Nolby.
Vid mötet fick deltagarna veta att Trollhätte kraftverk hade energi som skulle kunna ge den efterlängtade elektrifieringen, men det krävdes ett snabbt agerande annars skulle den snart komma att användas någon annanstans.
Det blev också en snabb hantering. De tre initiativtagarna till mötet utsågs till en kommitté som skulle jobba med frågan. Snart fanns teckningslistor där man kunde anteckna sig och ange hur många belysningspunkter och hästkrafter som man kunde behöva på de olika gårdarna.
1919 var planerna klara
Redan på våren 1919 hade mycket kommit på plats. Planerna var klara. Det skulle byggas en större transformatorstation i Säffle och från den skulle ledningar dras till bland annat Tveta, Gunnarsbol, Kila, Bro och Eskilsäter.
För att klara arbetet lokalt bildades en rad distributionsföreningar. Det gjordes noggranna kostnadsberäkningar dels för respektive förening, dels för enskilda gårdar. Bedömningen var att kostnaderna var sådana som man skulle kunna klara. Det skulle med tiden visa sig bli svårare än beräknat.
Korrespondensen mellan Eskilsäters distributionsförening och kraftverket i Trollhättan fördes i synnerligen respektfull ton. Den 30 juni 1919 skrev ordföranden Daniel Edgren till ingenjör Hörstad i Trollhättan. Svaret dröjde. Drygt ett par veckor senare skickades ett nytt brev.
"I saknad av svar på vårt vördsamma av den 30 juni vare vi Eder synnerligen tacksamma för meddelande huruvida föreningen kan anses komma till stånd på de i våra vördsamma åberopade grunder?"
Saken var den att man visserligen kunnat bilda en distributionsförening, men antalet tecknade andelar var ännu inte tillräckligt många för att uppfylla krav som hade ställts. Det var många små gårdar som hade anslutit sig, men eftersom gårdarnas storlek, räknat i hektar åkermark, bestämde antalet andelar så blev det inte så många andelar per gård.
Lockade med ökat värde
Det var naturligtvis viktigt att de större gårdarna anslöt sig. Dit hörde givetvis Rosenborg. I juni 1919 skrev Daniel Edgren till godsägaren Einar Kihlström, som bodde i Örebro.
" Tillåter mig härmed tillskrifva Eder med begäran att Ni godhetsfullt ville underrätta mig huruvida vi kunna påräkna Edert ingående i föreningen."
Om Rosenborg anslöts till föreningen skulle hela projektet bli bärkraftigare framhölls det i brevet, men inte bara det.
"I händelse av försäljning stiger ju äfven egendomens värde väsentligt om ljus och kraft finnes tillgängliga ur fast kraftkälla och egendomen sålunda lättsåldare."
Svaret måste ha blivit positivt för i en förteckning över andelsägarna i Eskilsäters distributionsförening finns Rosenborg med – dessutom med hela 325 andelar, vilket var i särklass mest av alla. Näst största andelsägare var J A Funke i Gunnerud med 115. I övrigt handlade det om betydligt färre andelar per gård så det är lätt att förstå betydelsen av att få med Rosenborg.
Det var naturligtvis inte alla som anslöt sig. Man kan gissa att de flesta längtade efter att få elektricitet, men man kan inte bortse från att det var en stor kostnad. Inte alla hade råd.
De olika föreningarna valde entreprenörer för utbyggnaden av ledningsnätet. Arbetet kom igång.
Hösten 1920 var arbetet färdigt och den 6 november sattes högspänningsledningarna under spänning. Sedan följde övriga ledningar därefter.
Värmlandsnäs – eller åtminstone de anslutna gårdarna – hade fått ljus.
Kostnaderna steg
Om kalkylerna från början såg hanterbara ut så skulle det ganska snart förändras. Det var ekonomiskt besvärliga tider. Ett prisfall gjorde, att en bonde som räknat med att betala sin andel i elektrifieringen genom att sälja en ko för 1 700 kronor plötsligt skulle behöva sälja åtta till tio kor för att få den summan. Till det kom att kostnaderna för elektrifieringen totalt sett visade sig bli betydligt högre än beräknat.
Åren som följde bjöd på många försök att lösa de ekonomiska problemen. Det gjordes till och med en uppvaktning hos landshövding Unger. Föreningarna hade då gemensamt utsett en delegation, som leddes av Iwan Schyman från Nolby. Man ville att landshövdingen skulle ta initiativ för att få föreningarnas bekymmer i ett bättre läge. Så skedde också med uppvaktning hos såväl regeringen som Vattenfallstyrelsen.
Med tiden – och då handlar det om flera år senare– blev det tal om rekonstruktion för de berörda föreningarna. Efter många turer gick Eskilsäters förening i konkurs 1928. Föreningen i Botilsäter hade sagt nej till Vattenfallsstyrelsens förslag och plötsligt blev det mörkt i husen. Strömmen bröts. Lagom till jul betalades emellertid det belopp som krävdes och man slapp en mörklagd jul.
Köpte näten på auktion
1933 gick även Ölserud-Millesviks distributionsförening i konkurs. Då kunde Trollhätte kraftverk på exekutiv auktion köpa elnäten i Eskilsäter och Ölserud-Millesvik, dessutom till ett pris som motsvarade ungefär en femtedel av vad näten hade kostat att bygga.
1934 kom konkursen för föreningen i Botilsäter.
Det hade då gått femton år sedan beslut togs om elektrifiering på Näset. Iwan Schyman , som ju var aktiv i turerna kring föreningarnas kamp mot de ekonomiska problemen, har skrivit att det var med lättnadens suck som man i socknarna såg Trollhätte kraftverk ta över ansvaret samtidigt som man själva slapp allt krångel.
Det visade sig också att den nya taxan för elströmmen blev betydligt gynnsammare än den tidigare. Detta samtidigt som situationen för jordbrukarna hade förbättrats. Många som tidigare hade fått avstå från att ansluta sig kunde nu ha råd att göra det.
Fortfarande återstod emellertid många områden på Näset som inte hade fått ljus. Säffle-Tidningen berättade 1942 att ett område i Ölserud då höll på att elektrifieras och samma sak gällde Millesvik. Först i början av 1950-talet kunde man säga att hela Näset omfattades av elektrifieringen. Då hade det gått nästan ett halvt sekel sedan elektriskt ljus första gången tändes i Säffle köping.