Många sommarsemestrande svenskar torde ha fått sig en smärre chock när de märkte att pengarna inte riktigt räckte till när de var ute och reste. Det beror på att värdet på den svenska kronan sjunkit ordentligt och dessvärre finns ingen ände i sikte.
Nyligen presenterades siffror som visar att den svenska kronan tappat näst mest i värde gentemot den amerikanska dollarn bland OECD-länderna. Att det bara är den turkiska liran som försämrats mer säger en hel del om det bedrövliga tillståndet för kronkursen. Så svag har kronan inte varit mot dollarn sedan början av 2000-talet, och värre kommer det att bli. SEB:s prognos är att dollarn framåt hösten kommer upp på tiokronorsnivån.
Även mot euron har kronan tappat i värde. Innan finanskrisen så gick det runt 9 kronor på en euro. I dag är det 10,50 och prognoserna pekar mot 11. Och trots allt Brexitkaos så har inte kronan stärkts mot det brittiska pundet, vilket i och för sig kan komma att ändras beroende hur det blir med Brexit. Men det vore ändå en klen tröst då det knappast skulle förbättra läget i stort för kronan.
Problemen för kronan är i stort sett hemmasnickrade, även om vi förstås följer konjunktursvängarna i omvärlden. Men jämfört med andra länder så framstår Sverige som extremt. En stor del av problemen hänger ihop med Riksbankens närmast maniska fasthållande vid minusräntepolitiken. Vi är inne på ett helt nytt nationalekonomiskt territorium när vi under lång tid i en högkonjunktur har haft minusränta, allt för att försöka hålla inflationen uppe på 2 procent – en nivå man aldrig nått. Och nu när många tecken tyder på att vi kommer att gå in i en lågkonjunktur så kommer vi inte längre att han något räntevapen att kontra med.
Nyligen släppte också Statistiska Centralbyrån de senaste BNP-siffrorna, och det var ingen munter läsning. Under andra kvartalet sjönk BNP med 0,1 procent jämfört med föregående kvartal. I årstakt ger det en tillväxt på 1,4 procent. Jämför det med Riksbankens prognoser om att BNP skulle ha stigit med 0,1 procent andra kvartalet och 1,9 procent i årstakt. Allt tyder på att ekonomin kommer att mattas av, och det innan Riksbanken hinner genomföra några räntehöjningar, som de tidigare flaggat för.
Extremt låga eller till och med minusräntor har helt enkelt inte gett de ökningar av inflationen som man trott. Hade det inte varit för bensinprishöjningarna så hade inflationsmålet överhuvudtaget inte tangerats. I dagens digitaliserade tidevarv är det svårt att träffsäkert mäta inflation, särskilt när produkter görs både bättre och billigare. Dessutom räknas inte prisökningarna på tillgångar som fastigheter in av Riksbanken.
Men allt är inte Riksbankens fel. Det finns också underliggande strukturella obalanser i den svenska ekonomin som omvärlden tycks ha sett, men som svenska politiker och andra beslutsfattare vägrar se. Några större och nödvändiga reformer har inte skett på länge. Och problemen har dolts genom att den svaga kronan kunnat gynna exporten. Men tiden är nu kommen när det inte räcker. Uppvaknandet blir bryskt.