NWT Helg efterlyste nyligen läsarnas minnen från och kring månlandningen, som skedde den 20 juli 1969. En som hörde av sig var Karlstad-bördige Jan Persson, numera bosatt i Mölndal. Hans stora rymdintresse började redan när han var 10 år. Året efter fick han träffa månfararen Buzz Aldrin under dennes besök i Karlstad. Och nu, 50 år senare, är Jan projektledare på RUAG Space, som bygger utrustning för rymdbruk. Rymden har blivit Jans liv.
Låt oss först backa tillbaka bandet till slutet av 1960-talet när Jan Persson var blott en 10-årig pojke. Den så kallade rymdåldern hade inletts och rymdkapplöpningen mellan USA och dåvarande Sovjetunionen om vem som skulle nå månen först var i full gång. Och i Älvåker på Norra Råtorp i Karlstad var Jan och en kamrat precis lika rymdtokiga som alla andra.
– Vi byggde plastmodeller och samlade tidningsurklipp och sköt upp sådana där modellraketer, där de kom ner i fallskärm sen. De finns att köpa fortfarande, men jag tror ingen i Sverige säljer dem, utan man får beställa dem på nätet, berättar Jan.
– Sen var vi ute och tittade på stjärnor. Man låg på en filt i augusti och såg stjärnfall och snackade. Jag hade också ett litet teleskop som jag fotograferade stjärnor och planeter med från gräsmattan ute i Älvåker.
Missade månlandningen
Astronomi kom att ligga honom varmt om hjärtat, så även nu. Men trots sin rymdfascination missade han månlandningen.
– Jag var nog så intresserad av få se den på tv, men de gick ut på månen 03.56 på morgonen. Mamma tyckte att det var så sent och hade sagt "han kan väl få sova". Det har hon fått äta upp, säger Jan och skrattar.
Mötte Buzz
Sommaren 1970 blev händelserik för den då 11-årige Jan. Dels hamnade han i NWT, där han uttryckte en viss "bisterhet" över att han inte blivit väckt vid månlandningen och där han förevisade sina raketmodeller. Dels fick han skaka hand med Edwin "Buzz" Aldrin, den andre mannen på månen. Värmlandsättlingen Aldrin var nämligen i Karlstad på uppmärksammat besök. Bland annat var han på Emigrantregistret och höll tal på Drottninggatan. Innan talet, när han och hans följe gick förbi, vinkade Jans pappa, Harald Persson, till sig Buzz så att Jan fick träffa honom.
– Det var stort! Fast det retade mig lite att min kompis fick autografen men inte jag, för då gick han vidare. Men jag fick ju skaka hand med honom, säger Jan.
"Allting är satelliter"
50 år senare handlar livet fortfarande om rymden för den nu 60-årige Jan. Vad Jan Persson sysslar med mer konkret är att han ansvarar för omborddatorn och antennerna på Ariane-raketen. Den som nu gäller heter Ariane 5. Det är en europeisk raket som började byggas 1973 när Europa, med Frankrike i spetsen, ville göra sig självständigt från bland andra USA och Ryssland i rymdsammanhang. Från 1996 har Jan varit med på Ariane-skutan. Både antennerna, som skickar ner telemetri och information om hur raketen mår, och omborddatorn (plus en backupdator) som styr hela raketen tillverkas av honom och hans team i Göteborg.
– Jag tror inte folk tänker på hur mycket vi använder satelliter här på jorden. Vi har exempelvis telefoni, vi har väder, vi har tv, gps och klimatforskning, allting är ju med hjälp av satelliter.
Kontrollerad explosion
Jan kallar Ariane "en lastbil". Det är Ariane som transporterar upp satelliterna och lyfter dem till de banor och positioner i rymden de ska ha – sen är raketen förbrukad.
– Raketen funkar i princip i 40 minuter. Sen är det satelliten som ska göra sitt jobb, berättar Jan.
Det låter kanske enkelt, men så är det inte.
– Det är en kontrollerad explosion, för det handlar om enorma krafter. När Ariane 5-raketen startar väger den ungefär 750 ton, som då ska lyftas rätt upp, och ungefär 90 procent av den vikten är enbart bränsle. Bränsle bara för att komma ut i rymden, säger Jan och fortsätter:
– Sen gäller det att styra den rätt och att allt klaffar tidsmässigt och att den släpper steg och satellit på rätt ställe... Och allt det där styrs av omborddatorn vi gör, säger Jan.
Hur har det gått då?
– Det har gått bra hittills. Ariane 5 har väl skjutits upp ungefär 110 gånger sedan 1996. Och det rör sig om två eller tre misslyckanden. Gränsen mellan framgång och katastrof är väldigt smal. Och händer det någonting går det inte att rätta till utan då smäller det. Så med tanke på det, är det ett godkänt facit.