Pelargonchock i direktsändning

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Bild på ännu överlevande pelargon från min balkong.
Häromdagen var jag med P4 Värmland i radio och det skakade ju om, inte minst min egen världsbild men också, den samlade svenska pelargonankdammen.

Jag var tillfrågad om jag ville följa med till pelargonmuseet i Niklasdams trädgård utanför Kristinehamn. Jag kunde inte det, så de bad att få ringa istället. Det fick de.

Jag slog på P4 Värmland tidigt för att komma in i stämning.

Robert Ojala - sammetsrösten från Hammarö - mässade på i studion och sa en massa saker som fick mig att dra de mest intressanta slutsatser om hans olika speciella läggningar.

Bland annat sa han att ”Nattens drottning” med Haakon Pedersen och Elisabeth Berg är den bästa låten i Melodifestivalens historia.

Ni läste rätt.

På ett sätt har han ju rätt, men på de flesta andra har han ju totalt fel.

Han hade träffat på Haakon Pedersen i Karlstad en gång, berättade Ojala och blivit så starstruck att han knappt visste vad han skulle göra av sig.

Jag förstår honom.

Pedersen bor dessutom tydligen i Karlstad numera så de kan ju träffas igen. Kan nog bli jobbigt. För båda.

Men Pedersens låt om Nattens drottning är ju inte bra. Opera och Mello fungerar inte ihop. Inte ens med Malena ”Gretas mamma” Ernman.

Hade jag blivit inkopplad i studion redan då hade jag kunnat svara att jag faktiskt tillhör den enormt lilla svenska minoritet som sett ”Nattens drottning” framföras live. Mello 1989. Jag var där. Globen. Jobbade. Njöt i fulla drag. Inte minst av ”Nattens drottning”.

Jag var också starstruck. Mer kanske av Lili & Sussie som också tävlade men inte heller vann. ”Nattens drottning” rivstartade med en tolva av Umeås jury, vill jag minnas. Sen dog den.

Vann gjorde Tommy Nilsson med ”En dag”. Så klart.

Tvåa blev Orup&Glennmark med ”Upp över mina öron”. Så klart.

”Nattens drottning” femma. Trots Ojalas stöd.

Sen tog Bengt Höglind över studion, ringde upp och ville tala om hur mycket jag älskar pelargoner. Han kallade mig till och med en av Sveriges ledande pelargonexperter. Man tackar.

–Det kanske jag var en gång, men jag håller på att försöka sluta med pelargoner, sa jag. Det är ett missbruk som måste upphöra.

Han citerade ur min bok om pelargoner att människor som inte tycker om pelargoner är sådana som ”talar med skarp röst till katter”.

Så sant.

Men nu är det nya tider i mitt liv. Jag håller på att avveckla mina pelargoner. Jag har blivit allergisk och dessa, de mest bedårande av växter, besvarar numera min klängiga kärlek med att ge mig rinnande näsor, kliande ögon och en mera allmänt betungande existentiell kris.

Det tjocknar, kort sagt, upp över mina öron.

Bengt Höglind blev lite lågmäld, för att inte säga bedrövad, över det märkte jag.

Det var som om hans vinkel för pratstunden självdog lite. Jag vet hur sånt känns. Svårt i direktsändning. Men Höglind tog det som en man och vi pratade om pelargonernas själsliv och sexliv i allmänhet istället och på tal om favoritsorter så sa jag att det där med sorter är en lite konstig grej som det är lite hip som happ med. Man kan göra hur många sorter man vill.

–Om jag parar och topsar en Mårbacka med en sketen bonnpelargon här så har jag en helt ny sort om några veckor och då kan jag kalla den vad jag vill. Jag tror jag ska kalla den ”Robert Ojala", sa jag. Nattens drottning.

Höglind var helt stum. Så stum som nu en lokalradioprogramledare kan va. Kanske blev han lite svartsjuk. Kanske ville han själv bli en pelargon.

Samtalet fortgick och det var rasande trevligt.

Jag hade inte hjärta att säga att Nattens drottning egentligen är en kaktus.

Vi var klara och la på lurarna och allt gick tillbaka till det normala. Tills folk runt om i landet började ringa. Radio Värmland hade lagt ut inslaget på sin sajt och det hade delats i pelargonkretsar så att det stod härliga till.

”Lasse Anrell avvecklar sin pelargoner” var rubriken.

Från P4 Värmlands sajt.

Det lätt som ett eko från kärnkraftsomröstningen. Avveckling med förnuft. Linje två, tänkte jag för jag har ju ett par exemplar kvar hemma som jag inte har hjärta eller ens rinnande ögon nog för att kasta. Bland annat en Mårbacka som jag har i direkt nedstigande led från min mamma. Eller ett par röda bonnpelargoner som är enorma, som en regnskog. Lite får man nog lida ändå.

Avveckling med förnuft, skulle Torbjörn Fälldin ha sagt. Avveckling… nån gång.

Diverse potentater i pelargonsamhället hörde ändå av sig. Ville trösta. Lindra smärtan.

Det fick de. Det var sorg i pelargon-Sverige, kände jag. Den enda som inte hörde av sig var Robert Ojala, men den lilla människan har jag ju å andra sidan nu som en nykläckt fjunig liten stickling i fönstret här.

Han artar sig så fint så, lille Robert.

VECKANS GENOMBROTT

Smith&Tell i Allsången på Skansen var ju vansinnigt bra och nu går alla omkring och sjunger på ”Forgive me friend”.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.