Ingmar Bergman och Guds tystnad

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Imorgon är det 101 år sedan Ingmar Bergman föddes. Och jag hade inte tänkt skriva en rad om Ingmar Bergman, det har ju så många andra gjort. Men nu känner jag mig tvungen.

I alla oändliga timmar av analyser och filmer som lades ut om Bergman under 2018 var nämligen det mest påtagliga draget i hans filmer ofta märkligt frånvarande: Bergmans behandling av teologiska teman. Flera av hans mest kända filmer handlar ju om tro, tvivel, Gud, och, framförallt, Guds tystnad. Flera av hans filmtitlar är ju för böveln baserade på bibelcitat (”Såsom i en spegel”, ”Den goda viljan”, ”Det sjunde inseglet”) eller på religiösa temata (”Nattvardsgästerna”). Och jag menar att dessa teman var betydligt mer centrala än det faktum att Bergman gillade Dalarna eller att han var hundrädd.

Låt oss bara ta ett exempel, filmen ”Nattvardsgästerna”. Filmmanuset avslutades med orden S.D.G. Tillfrågad av Vilgot Sjöman vad det betydde, svarade Bergman: ”Soli Deo Gloria”, det vill säga ”Endast Gud skall ha äran”. Ja, Bergman hade en känsla av att han ville göra filmen till ”Guds ära”, och att han ville ”överlämna det (det vill säga filmen) som det är”. Men även om vår tid är halvblind för detta, var samtiden det inte. Bergman ansågs förlegad: den nya tiden skulle ägna sig åt framtidens frågor, inte den förlegade religionen, som ju ändå ganska snart skulle dö ut. Bo Widerberg konstaterade om Bergmans filmer, när det begav sig på 60-talet, att ”Det är för mycket vertikal skit. Bergman arbetar inte horisontellt, han ska upp i sin djävla hiss och se om Gud finns”. Och så långt har Bo Widerberg fattat Bergman bättre än vad många kritiker i vår tid har. Bergman brottades nämligen ofta med frågor om tro och tvivel, vilket blir uppenbart när man läser hans arbetsböcker.

Foto: TT

Bergmans arbetsböcker är stundtals mycket vackra och poetiska, med tänkvärda reflektioner kring liv och tro. ”Jag vore tacksam om Gud kunde backa mig så som jag är” skriver han under arbetet med Nattvardsgästerna, ”Min avsikt är att den här filmen ska vara en gudstjänst – En tjänst i guds ärende, inte i mitt eget men jag tänker alltför ofta och alltför gärna på mitt eget”. Filmen, som är inspelad i ett kallt och grått vinterlandskap, handlar om ett grått tillstånd som många av oss känner igen. Den trötte och rejält förkylde prästen brottas med de grundläggande existentiella frågorna: finns Gud? Varför är han i så fall så tyst? Vad gör jag här? Finns det någon mening?

Filmen handlar om prästen Tomas (läs: tvivlaren) som förlorat sin tro. Den 30-åriga skolläraren Märta, som har drag av Kristus, älskar honom förbehållslöst. Hur elak Tomas än är, finns Märta där hos honom. Men Tomas vill inte ha med Märta (läs: Kristus) att göra. Men Märta är vid Tomas sida, hela vägen. När han avslutningsvis firar gudstjänst i en helt tom kyrka, ja, även då är hon där med honom.

Filmen avslutas med att Tomas, helt utan inlevelse, reciterar orden från profeten Jesaja, kapitel 6, tagna direkt från gudstjänstens inledning: ”Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig, hela jorden är full av hans härlighet” under det att vi hör tonerna av psalmen ”Lova Gud i himlens höjd”.

Bergman var en lynnig, komplex och sammansatt människa; svår att förstå sig på. Men kanske är det just hans osympatiska drag som gör honom intressant ur ett trosperspektiv. Förmodligen kände Bergman igen sig själv i den osympatiske och självfixerade Tomas.

Och trösten för Tomas, liksom för Ingmar Bergman, är att hur osympatiska vi än må vara, så är Gud med oss. För även om han inte är en mångordig Gud, så finns han ändå där.

Boktips

Boktips: Rastlös sökare och troende tvivlare: Existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman, av Caroline Krook (Verbum 2017)

”Det är fruktansvärt att falla i den levande gudens händer. Men det är bara då som människan finner försoning” Text på post-it lapp i Ingmar Bergmans arbetsrum

”Jag vill äntligen falla på knä, be öppet, kanske tala med Gud, slutgiltigt ge upp motståndet, denna oavbrutna komplikation”

Ingmar Bergman i sin arbetsbok, 10/6 1961

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.