I dag kommer Boris Johnson att utses till Storbritanniens näste premiärminister, och han har lovat att landets utträde ur EU faktiskt skall bli av. Det återstår att se. Hans företrädare Theresa May misslyckades och den verklighet som stoppade henne har inte förändrats bara för att Johnson nu får flytta in på No. 10 Downing Street.
Att Boris Johnson skulle ro hem spelet och vinna medlemsomröstningen om ledarskapet för det konservativa Torypartiet var knappast någon högoddsare. Nu fick han dubbelt så många röster som sin medtävlare, utrikesministern Jeremy Hunt. Att en stor majoritet av Torymedlemmarna, likt Johnson, vill se en Brexit till snart sagt vilket pris som helst, förklarar segern. Men britterna är alltjämt lika splittrade som de var vid folkomröstningen för tre år sedan, som förvisso vanns av brexitörerna, men inte med någon övertygande marginal.
Detta har hämmat hela processen eftersom ingen, allra minst Boris Johnson som då ledde Brexitkampanjen, hade någon klar bild över hur själva utträdet skulle gå till eller vilka konsekvenser det får. Med facit i hand hade det nog varit bättre att han redan då fått ta över rodret istället för Theresa May, som röstat för att vara kvar i EU. Möjligen hade han haft större förtroende att förhandla fram ett utträdesavtal som sedan kunde accepteras av såväl opinionen som parlamentets underhus.
Men nu kommer han själv att få känna på hur svårt det hela är. Bryssel har sagt att lagt avtal ligger och att det inte kan bli några omförhandlingar av ett avtal som underhuset vid upprepande tillfällen röstat nej till. Johnson har sagt att med eller utan avtal kommer Brexit att ske den 31 oktober. Men det har underhuset också sagt nej till, och det går inte att kringgå parlamentet. May försökte men fick bakläxa. I Storbritannien är parlamentet suveränt ända sedan Magna Carta 1215.
Hans frejdiga "kan göra-attityd" kommer inte att hjälpa honom och de andra hårdföra brexitörerna. De må ha en föreställning att Storbritannien klarar sig själv, och kommer att bli en sorts frihandelsö i Nordatlanten, och att det är EU som har mer att förlora på att man lämnar unionen. Men det är verklighetsfrånvänt. EU kommer att hålla ihop och kommer inte att kollapsa bara för att ett, förvisso stort, land lämnar gemenskapen. Därtill är medlemsländerna för tätt sammanbundna.
Att det sedan går att diskutera var gränserna skall gå för vad EU skall syssla med är en annan sak. Men frihandel är inte vilda västern. Det handlar om så mycket mer än bara tullar. Det rör också om att undvika olika standarder på varor och tjänster, det som kallas icke-tariffära handelshinder.
I praktiken måste Storbritannien anpassa sig till EU:s handelsregler, annars väntar hårda tullar. Men någon tullunion med EU vill brexitörerna inte veta av, och då väntar till exempel en hård gräns mellan Nordirland och republiken Irland, något som kan återuppväcka oroligheterna. Ett alternativ med Nordirland i tullunion skulle innebära hård gräns mellan Nordirland och de brittiska öarna, något unionisterna inte kan acceptera. Det är svårt att se hur Johnson skall kunna lösa den knut som även May misslyckades med.
Boris Johnson är dock mer än en yvig excentriker med ett löst förhållande till sanningen, han är också en opportunist. Det är ett drag som han kommer att få nytta av när han förr eller senare måste ta hänsyn till den bittra verkligheten. Förhoppnings förr än senare, då det kanske blivit för sent att undvika det kaos som ett oordnat utträde skulle innebära.